Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1866, sida 3

tvingas då till den tanken att det stundom står mycket illa till med vårt lands rättvisa, och detta tydligtvis mest för de lägre klasserna, för dem för hvilka lagen nödvändigast bör representera samhällets högsta sanning och hvilka, påverkade af en låg samhällsställnings ogynnsamma förhållanden, eljest komma i en förvildning med afseende på känslorna om rätt och orätt, som lätt nog kastar dem in på brottets och lagöfv erträdelsernas banor. Emot allahanda bedröfliga tillstånd med afseende på lag och rätt skulle emellertid en tillämpning på vårt land af det, som man valt till öfverskrift på denna lilla uppsats: införande af offentlig rättegångshjelp, enligt insändarens mening vara ett verksamt botemedel. Sättet för en offentlig advokatkårs ordnande kan icke vara afsigten att här vilja omorda. Sakkunnige i detta fall bör icke vara svårt att finna, och en ledning för en dylik kårs förhållande till staten och den enskilte kan man hemta närmast — om insändaren ej misstager sig — från vårt brödraland Norge. Om de välsignelsebring gande följderna för våra rättsförhållanden af en dylik institution kunna meningarne icke vara delade. För domaren bör en advokat, som under enskilda meddelanden med sin klient fattat dennes sak klart och otvetydigt och hvars egenskap af statens tjensteman — man förutsätter åt dem en ot deras embetes vigt svarande aflöning — ger honom personlig oegennytta vid målets behandling, vara till oändlig hjelp och reda. För rättssökande bör en dylik af staten dem tillhandahällen -rättskunskap vara af samma ytta som kunskaper alltid äro, härvidlag på det mest praktiska sätt tillgodonjutna genom det skydd mot oerfarenhet hos domare och okunnighet hos dem sjelfva, som advokaten vid behandling af de dyrbaraste medborgerliga förhållanden skulle ge dem, och för hela rättsförvaltningen skulle genom redigheten i målens utförande, genom ständigt biträde af fullkomligt lagkunnige, kunna ges en skyndsamhet åt målens behandling, hvilken för närvarande sannolikt ej är möjlig, men hvilket allt sammanlagdt skulle verka gynnsamt för aktningen såvä för lag som för domareembetet, och man kan dock ej förneka att denna aktning är måhända det vigtigaste i samhällsordningen. Men hur skall denna aktning bli möjlig utan offentlig bjelp till rättvisa, om man, såsom de flesta, är nog olycklig att icke kunna hjelpa sig sjelf — om man nemligen har aldrig så rätt, men saknar förmåga under tillfälliga missgy EA omständigheter att göra denna rätt gällande. Skall icke miss jet öfver omy che i detta full återverka på den mindre in fulles aktning för lagarne? — Utan tvifvel skall det så, och ligger man härtill den omständigheten, att förskafkande af rättegångshjelp ännu endast är måjlig för den förmögnare, då den obemedlade ju ic ke kan betala rättegångsbiträden, så är ju denna sak för närvarande en den afsky värdaste penningfråga, som ligger all fördel i den förmögnares vågskål, och ett mål, på så sätt utageradt imellan en rik och fattig man, vunnet törhända endast i följd af den rikes advokat: sinsigter, icke på grund af verklig rätt, måste hos den fattige framk lig känsla af sin hjelpk öshet och föda mycken bitterhet mot Yyckligare lottade samt så i sin mån bidraga att öka svalget mellan samhällsklasserna. Att aktningen för lagskipningen under sådana omständigheter icke kan bli stor hos den vinnande är tydligt nog. Han skall se i lagen icke längre det som skyddar allas rätt, utan ett framgångens privilegium för den rike och kunnige. Denna fråga har många gånger ventilerats offentligt, och insändaren skulle önska att den slutligen behjertades af män med förmåga att verka derför, och vi tro att hela landet skulle glädjas öfver införandet af en rättsbjelp, som kunde göra till en sanning det löftesrika uttrycket: Likhet inför lagen! Rättsvän.