Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1866, sida 2

— Och jag skulle icke lemna er ensam här i Rom. — För bimlens skull. tänk icke på något sådant! Om ni tager ett sådant vigtigt steg, min bäste vän, så låt det endast ske i betraktande af er egen fördel och lycka. — Hvad min fördel beträffar, skulle jag utan tvifvel stå mig bra nog. När helst jag har lid att måla en tafla, blir den genast såld. Dessutom har jag litet penningar aflagda. Hvad sedan min lycka beträffar, är jag — sanningen är, meine Öchilerinn, att jag är lika ensam som ni sjelf, och — och jag har inga band — och hvarföre tror ni alt jag förde er till Tivoli häromdagen? För att roa mig, derom är jag säker; ehuru jag fruktar att ni med möda kunde spara er tid. — Icke alls. Nå, för att roa er sjelf då? — Icke alls. — Ja, då kan jag icke gissa längre. — För att — för att göra er en fråga, gnädige Fräulein. — En fråga? Ni skämtar. Han skakade på hufvudet och ryckte i mustascherna, som om han ämnade slita af dem. — Jag talar allvarsamt, sade han. — Men hvad för en fråga? — En, som jag icke hade mod att framställa när allt kom omkring. Kan ni icke gissa den? — Omöjligt; men om det är någonting jag kan göra för er — någonting i verlden, vore det aldrig så svårt, eller — — Nej, nej, nej — ingenting sådant. Bah! hvilken narr jag är!