Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1866, sida 3

— Jag känner mig icke mera ensam här, sade jag, efter en lång paus, — än jag skulle göra annorstädes. Ni får icke tro, käre vin, att jag icke tycker om stället. — Det är bra, sade han och suckade. Och så voro vi åter tysta. — Rom är ett dystert ställe, anmärkte han efter en fem minuters uppehåll. — Jag vet icke det. Det är kanske dystert för den tungsinte, i den bemärke se att all synlig historia är dyster; men för dem, som äro lyckliga, är det ett af de mest förtjusande ställen i verlden. Professorn såg skarpt upp. — En definition? sade han. — På hvad? — På , synlig historia. Hvad menar ni dermed? Ruiner, monumenter, erinringar om försvunna generationer? — Ja, alldeles. Och så föll samtalet åter. — Jag — jag måste gå, meimc Schilerinn, sade han efter en stund. — Icke förrän jag tillagat en kopp kaffe åt er? Han skakade på hufvudet. Let är icke det jag menar. Jag måste resa tillbaka till Tyskland. — När? — I öfvermorgon, eller — eller — karske i morgon. — Så snart? — Ja, så snart. IIlur mycket ensligare det skall blifva, ni är borta! s: de jag sergset. Han stirrade dy steri i elden och svarade intet. (Forts.)