Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1866, sida 2

med mig, men i en sor gligare och mycket olika bånärkelse. Jag hade i sanning lemnat bakom mig mitt fordna jag af ungdom och lycka och genomreste nu, en blott skugga, mitt eget förflutnas roman. Hvarje bruten pelare, hvarje multnande arkitraf återkallade någon till hälften glömd passage ur dess sidor. På denna fallna kapitäl satt jag för att hvila, under det han fyllde mitt knä med violer. Vid denna fontän lutade vi oss ned för att dricka i middagens solsken. På detta ställe läste vi högt fjerde sången af Childe Harold. Allt var nu förbi. Han, hvilken jag tillbedt som barn, drömt om som flicka, dyrkat som hustru, hade bedragit mig, förbittrat hela mitt förflutna lif och ödelagt hela min framtid. Likväl lefde jag och visste att jag måste bära min börda och bereda mig till lifvets göromål. TLifvet? — ack! hvad var lifvet för mig? Likt Campagnan, på alla sidor en öken: vid hvarje steg en graf. Allt mitt lifs olädje och fullhet hade sjunkit, på en natt, med ett enda slag, likt ett ståtligt skepp, som sjunker i det djupa hafvet, med alla segel tillsatta och alla män om bord. Likväl lefde jag ochl var lugn, — så lugn, att jag ibland frågade mig sjelf, om mitt bjerta ännu klappade i mitt bröst, och blodet ännu rann i mina ådror? Och sålunda runno de långsamma sandkornen dag efter dag i Tidens stora timglas.