Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1866, sida 1

vrede, tog jag henne i armen och ruskade den häftigt. — Tala genast! sade jag. — IIxilken förskräcklig dårskap har du begått? Du har bedragit mig -— tillstå att du bedragit mig! — Nej, nej, mitt kära lam, icke så! icke så! Jag kunde icke hjelpa, att han såg er — såg er bäras upp hit, stackars älskling, så hjelplös som ett barn — hur kunde jag hjelpa det? Men gif mig blott tid och förskräck mig icke, så skall jag säga er allt — det skall jag, mitt lam, sannt som evangelium! — Usan? stammade jag, samlande efter en stol för att hålla mig uppe. — Hvem? I himlens namn, hvem? Stackars gamla Goody vred sina händertoch såg upp, bönfallande genom sina tårar. — Jag vet icke, min engel! suckade hon. — Jag har aldrig i mitt lif sett honom förr: men han sade att han kände er, så väl som om han varit er far — och — och jag trodde honom och jug vet att jag gjorde mycket orätt i att taga hans penningar: men jag var ju alldeles ensam bland främlingar i ett — ett främmande land och ni nästan döende — och — och -jag var tacksam att linna en vän, att — att — Jag kastade mig i hennes armar och öfverhöljde henne med kyssar och smekningar. — Tyst, kära Goody, tyst! utropade jag. — Jag trodde det var — du vet hvem jag trodde det måste vara! Då det är en fremling, betyder det ingenting. Vi kunna återbetala honom hans penningar, hvem han än må vara. Jag ver mycket, myc