Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1866, sida 1

nes räkningar blifvit ordentligt betalda under den tid hon vistats i mift hus? HBetalda? upprepade jag, knappast troende mina öron. — Punktligt betalda, hvarje Måndags morgon. I — Af hvem? I — ÅT signorans egen tjenarinna, som har alla qvittenserna i sin ego? — Är detta sannt? frågade jag, i det jag darrande reste mig upp och betraktade henne. — detta sannt? — Hvad är sannt? klagade Goody, med bortvändt ansigte. Hennes röst och ställning bekräftade det, utan att hon behöfde tillstå det. Jag vände mig till värden, som var sysselsatt med sina glasögon under yttersta förvirring, och önskade honom god afton. — Om jag kan vara signoran till någon vidare tjenst — började han. —Icke den ringaste. jag tackar er. KRäkningarna, sade han, ännu qvarstannande, skola blifva kopierade. Var god och gör er ej besvär dermed, svarade jag. — Det är tillväckligt om min tjenarinna har dem. God afton! — God afton, signora — god afton! Och padronen tog ivekande afsked, utan att hafva fått sin nyfikenhet tillfredsställd. Då han var gången, gick jag bort till Goody och ställde mig framför henne. — IIvems penningar var det? frågade jag i en ångestfull hviskning. — Säg mig det genast! Ingen osanning — ingen undflykt. — Hvems penningar var det? — 0, Gud! o, Gud! utropade hon, — jag gjorde det för ert bästa — sannerligen, sannerligen gjorde jag det. Till hälften utom mig af aningar och