Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1866, sida 2

ir hela landet nu deladt i tvenne ofantliga diskussionsklubbar, i hvilka begge partierna dagligen! ramlägga för folket sina åsigter och sträfvanden. väl förenade cirklar utvidga sig dessa rådslående och förberedande församlingar från statsqvarterets eller byns lokalklubb till de mass-möten, vid hvilka, när de hållas i ofentliga byggnader, 3,000 till 1.000 åhörare eller, när de hållas under öppen; himmel, ett halft hundra tusental åhörare i hela timmar lyssna till talarnes skarpt argumenterande! eller sarkastiska eller eldiga ord. Utan tvifvel uppjagar denna talarestorm mycket skum, som? värdelöst, kanske någon gång skadligt, ledes genom pressens kanaler öfver landet. Men detta oaktadt är en sådan valagitation en väldig politisk bildningsskola. De mest betydande statsmän träda under valkampanjen omedelbart inför folket för att göra det bekant med stridsfrågans betydelse i alla dess enskildheter och följder. De mödor och ansträngningar, som de politiska ledarne eller kandidaterna till kongressen eller statsembetena måste underkasta sig, äro verkligen förskräckande. Att vecka efter vecka dagligen tala till folkmassorna. vanligtvis under öppen himmel, och detta såsom resande från ort till ort, utan afbrott, utan tid till hvila för kropp och själ, är i sanning ett jettearbete, som knappt skulle kunna utföras af andra än ana jernnaturer, hvilka alstras inom den till Nya Verlden omplanterade anglosachsiska racen och under samhällsförhållanden, som fram? tvinga och utveckla de personliga krafterna. till exempel genomreser general Butler, för nä varande de radikales måhända mäst populäre lare, det stora nordgebitet från dess sydliga gräns till dess nordöstra och derifrån åter till den fjer-! ran vestern. Till och med den sjuttioårige Ikaddeus Stevens, så förtärd han nyss var af sitt vä sens glöd och af kongressens arbeten, har knappt; hunnit taga sig någon hvila, innan han nu åter r ute på ett korståg mot presidentens reaktionspolitik. Den nu pågående valstriden skiljer sig från de föregående genom den djupa förbittring och afsky, som ger sig luft mot presidenten hos hans motståndare. Jolmsons brutala uppträdande med herrskarordet: ,.detta är min politik; den måste och den skall genomdrifvas; den rundresa, under hvilken han släpade sin presidentvärdighet i stoftet, och de hotelser hans anhängare tillåtit sig om ett statsstreck hafva upprört folkkänslan i dess innersta djup. Man bekämpar icke blott den politik, som man anser förderflig; man vill äfven moraliskt tillintetgöra mannen, som man hatar och föraktar. Redan förut hafva mot åtskilliga presidenter slungats hårda ord under de stora valstriderna, men Johnson har af nordstatsbefolkni majoritet redan befunnits skyldig till högiö mot republiken, och vinna de radikale en tillr ligt stor majoritet i kongressen, är det otvifvelaktigt, att denna beslutar häkta presidenten och ställa honom för högsta domstolens skrank. Att han rättsgiltigt skulle kunna försättas i anklagelsetillånd är otvifvelaktigt, ty icke blott verkligt förderi eller en formlig förbrytelse, utan äfven en rscelse berättigar representanterna till att anklaga presidenten. Såsom redan är kändt hafva de konservative republikanerna skiljt sig från denne och gjort gemensam sak med radikalrepublikanerna. Såsom skäl härför anför hr Raymond (samme man, som föranstaltade det bekanta konventet i Faladelfia, för att understödja presidentens då ännu icke fullt afslöjade reaktionspolitik): Min afsigt att bilda ett vist, hofsamt parti till unionens återställande har slagit fel. Rättens och framåtskridandets gamla fiender hafva bemäktigat sig presidenten. Johnsons ställning vid de närvarande valen är ungefär densamma som MClellans, då han uppträdde såsom presidentskapskandidat mot Lincoln. Den tiden uppställde det s. k. demokratiska partiet följande program: ,Kriget är en förbrytelse och ett företag, som måste misslyckas; Norden måste försöka erhålla fred af Södern. I dag säger Johnson med samma demokratiska parti: Det segerrika Norden har ingen rätt att begära garantier, innan det tillåter oomvända rebeller deltaga i landets regering. Till denna sats reducerar sig hela stridsfrågan. och inga sofismer förmå öfvertyga massan af Nordens befolkning, att icke rätt och pligt bjuda den att hindra, det republikens framtid faller i de förenade nordliga och sydliga konspiratörernas händer. Den allmänna meningen har nu insett, att kongressen, då den uppställde författningstillägget (som ställer negrernas borgerliga rättigheter under unionens beskydd, reducerar sydstaternas kongressplatser till det antal, som står i proportion till dess röstberättigade befolkning, samt förbjuder valet af erkända rebeller till ledamöter af kongressen), i sjelfva verket endast begärt.det nödvändigaste, det oundgängliga minimum, och dermed har kongressens sak i samma grad blifvit en nationalsak, som kriget mot rebellionen var under Lincoln. Den fruktan för radikala öfverdrifter, med hvilken man hitintills sökt skrämma de moderata att ställa sig under Johnsons fana, har upphört att verka. Innehållet af ofvanstående skrifvelse bekräftas till fullo af Daily Nevs Newyorkskorrespondent. General Butler har redan uppställt programmet till en anklagelse mot presidenten, och korrespondenten tror, att åtminstone tvenne af punkterna i detta program hafva tillräcklig juridisk styrka, för att få presidenten fäld. Utsalla valen så förmånligt för de radikale som det nu ser ut, blir det sannolikt kongressens första åtgörande att förflytta presidenten till de anklagades bänk. I Amerika är en dylik anklagelse icke så att leka med som en ministeranklagelse i Europa; hvad i sistnämnda verldsdel är sken och formalitet är i Förenta Staterna allvar. Det radikala partiets ledande män äro af samma hårda ämne som deras förfäder, hvilka lade den förrädiske Karl Stuarts hufvud på schavotten. — Dagens post.