Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1866, sida 3

gande meningen med Goodys förklaring, böjde han lätt på hufvudet och tillade: — Si, Signora; sono il medico, svarade han. Jag svarade på italienska, att jag var honom mycket förbunden, och frågade huru länge jag hade varit sjuk. — Signoran kom bit, sade han, — den femte Januari och i dag är det den andre Februari. — Och detta, förmodar jag, är Civita Vecchia? — — Si, Signora. E Civita Vecchia. Jag hade varit sjuk en månad — en hel månad, hvaraf hvarje dag var så fullkomligt utplånad ur mitt minne, söm om den aldrig funnits! Han gick från sängen, undersökte medikamenterna i flaskorna och skref ett hastigt recept. I detta ögonblick kom jag ihåg allt hvad som händt; men, emedan jag var så svag, ihågkom jag det utan annan rörelse än ett slags matt förundran, liksom om det tilldragit sig för mycket längesedan. Sedan receptet var skrifvet, återkom doktorn till min säng. Signoran måste hålla sig mycket stilla, sade han. Hvartill jag svarade: — Hur snart, signore, skall jag vara i stånd att fortsätta resan till Rom? Han smålog och skakade på hufvudet. — Om ni är otålig, icke så snart, som om ni för närvarande kunde sätta åsido lall tanke derpå. Ni kan icke hålla ert I sinne för lugnt. Ni kan icke tänka eller tala för litet just nu. Jag lofvade att lyda så bokstafligt jag kunde, hvarefter han tog afsked. Följande dagen, vid middagstiden, kom