— —— ä -——— —— stödjer jag mig vid GOodys arm, och, väl om bord, är jag tacksam att genast kunna gå till min hytt och vara i fred. Omsider börjar ångbåten gå, och vi äro åter på sjön. Sedan kommer en tid, hvaraf jag icke kan minnas någonting tydligt. En tid, då jag timme efter timme ligger i ett tillstånd, som hvarken är sömn eller vakande — då jag har drömmar, som knappast tyckas vara drömmar, utan på ett plågsamt sätt äro hopblandade med verkligheten — då icke blod, utan eld, genomströmmar mina ådror — då mina tankar flyga omkring, och jag fö först hejda deras lopp — då jag v rar ord, som jag icke kan kontroller: då min röst ljuder långt borta — då jag inbillar mig att jag kan höra Hughs steg i hytten — då det är någonting främmande i Goodys välkända ausigs bredvid min hufvudgärd — då ångbåten icke längre är en ångbål an det gamla huset, hvari jag föddes, och hafvets plaskande mot styckeporten är sorlet af kanalen, som de målade båtarne öfverfara hela långa dagen. Sedan hör jag en främmande röst, som säger att jag är mycket sjuk — och sedan är allt ett kaos.