Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1866, sida 2

ständigheterna vid mitt förhållande. — Jag är nästan säker att det är femtio, mer icke mer. — Och det är också nog, sade jag. — Ja — ja, alldeles nog. Goody tog en liten vissnad myrten frår fönstret, satte krukan på bordet och sade med en suck: — Der ligger det alltsammans, mitt lan — hvarenda styfver. Jag vill ge er det genast, så behöfver jag inte mer tänka derpå. Och dermed ryckte hon upp myrtenträdet och framtog en liten rund ask från bottnen af krukan, frigjorde den omsorgsfullt från all den lösa jorden och lade innehållet framför mig. Der funnos några banknoter och några silfvermynt. — Fyra tior, mitt lam, sade hon, ömt slätande ut dem, der de lågo på bordet: — fyra tior och en femma, och fyra sorereigns och två halfva, och en sex pence. Det är ett helt lifs besparingar, min engel, men de äro er väl unnade, det äro de — riktigt väl. Detta ädla hjertas enkla och rörande trohet, smälte min förtviflans is, och jag brast i tårar. — Gud välsigne dig, Goody! Gud välsigne och belöne dig! utropade jag, kastande mina armar om hennes hals och läggande mitt hufvud mot hennes axel, liksom jag brukade, då jag var ett litet barn. — Du åtminstone skall aldrig bedraga mig! Dessa voro de första tårar jag fillt sedan det förfärliga slaget drabbat mig, och de tycktes kyla min hjerna och dämpa mina nervers onaturliga spänstighet. De