Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1866, sida 2

darrande vid tanken på att någon händelse kunde föra Hugh dit, innan vi hunno derifrån. Nu är det midnatt och vi äro i Dover. Vi hafva kommit sent och måste skynda till ångbåten, hvilken just skall afgå. En och annan stjerna tindrar öfver våra hufvuden. Ljusen från kajerna glimma ned på vattnet. Hamnbron tyckes aflägsna sig. Angbåten sättes i rörelse. Vi äro på sjön. Nu äro vi åter i land, i en dyster tullkammare, bevakad af utländska soldater. Här är allt förvirring och förskräckelse, ty jag har glömt att förse mig med ett pass. Jag förbjudes att fortsätta min resa utan engelske konsulns tillåtelse. Klockan är nu mellan fyra och fem på morgonen, och konsulatet öppnas icke förrän nio; derföre ledsagas vi till ett stort mörkt hotell, liknande ett fängelse, der vi lemnas tills vidare. Vårt rum är ofantligt stort, fuktigt som ett hvalf och försedt med två sängar, antika ekbyråer, dammiga speglar och konsoler, hvilka se ut som om de härledde sig från Ludvig XII:s regering. Trötta och eländiga, sitta min stackars gamla amma och jag bandi hand, talande och gråtande tillsammans, tills klockorna i grannskapet slå sex och menniskor börja komma i rörelse på gatorna. Derefter falla vi båda i en tung sömn. Nu äro vi åter på jernvägen på väg till Marseille. Jag är mrs Carlyon, brittish undersåte, resande på kontinenten, åtföljd af sin tjenarinna. Det är ett godt namn och tillhörde någon aflägsen ättesader af. år familj. Jag kom ihåg det från den gamla stamtaflan, som hängde i min fars! rum, och valde det af detta skäl. Det är mycket tröttande och enformigt detta stänV