Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1866, sida 1

Barbaras Historia). (Öfversättning från Engelskan af S. N—n.) Så kallt och mörkt det än var, kröp jag till sängs utan att åter tända lampan — en staty af is med en hjerna af eld. Reaktionen hade kommit nu. Mitt hufvud brann, mina tinningar bultade, farhågor, möjligheter, tillbakaseenden trängde sig på mig och svallade omkring mig, som vågorna i ett stormigt haf. Jag kunde icke tänka, ty jag hade icke förmåga att sammanhålla mina tankar. De kastade mig af och an, beherrskade och förvirrade mig. Jag kunde ingenting öfverväga, ingenting jemföra. Jag kände endast, att jag var olycklig och förkrossad — att han kallade en annan sin hustru — att han icke längre var min egen — att jag var eusam i hela verlden — ensam för alltid! Någon tid hade förflutit på detta sätt — kanske timmar, kanske minuter — då jag hörde försigtiga steg i korridoren och en hand på låset. Jag begrafde ansigtet i kuddarna och låtsade sofva. Han kom in mycket tyst. Jag hörde honom sätta ljuset på bordet och gå bort till sängen, der han stod några ögonblick utan att röra sig. Sedan tyckte jag att han gick tillbaka, flyttade en stol till bordet och upptog någonting ur sin ficka. Itt par gånger, under den tystnad som följde, urskiljde jag rasslandet af papper. fter en stund flyttade han sig åter mycket försigtigt, och jag hörde honom tydligt hopvika —— J Så HH OT NA 212