ögon föllo på biljetten, som han lemnat på kudden. Jag studsade tillbaka, liksom stungen af en orm, ty den var adresserad med blyerts: Till min utstru. Hans hustru? hvilken hustru? Icke jag! icke jag! En annan gjorde anspråk på denna titel — det var hennes gamla hanm, under det jag — o blygsel och sorg! jag var endast! hans mätress. Jag hade blott en tanke nu: en vansinnig, förtviflad, allt annat beherrskande tanke — flykt. Ja, flykt. Jag kände att jag måste gå — alt jag icke kunde sofva ännu en natt under hans tak — att jag aldrig åter vägade se hans ansigte. Jag fråge ade mig knappast hvart jag skulle taga vägen. Jag hvarken visste det eller brydde mig derom. Hvart som helst, förutsatt att det blott vore långt, långt borta, der ingen, som någonsin känt mig, skulle blifva vittne till mitt elände. Sedan detta beslut väl var fattadt, intogs jag af en feberaktig brådska, som icke tälde något uppskof och dref mig från steg till steg, från törslag till förslag, med en kraft i viljan, som för stunden ersatte den fysiska styrkan. Jag steg upp, svag och darrande, och klädde mig denna kalla Decembermorgon, utan någon tanke på dessa lyxartiklar i toilettväg, hvarvid jag på sednare tiden varit vand. Under det jag klädde mig, kom jag plötsligt att tänka på min stackars gamla trogna amma och jag beslöt, om hon så ville, att taga henne med mig; ty utsigten att blifva alldeles ensam på min flykt skrämde mig. Hvad min far, eller syster, eller mrs Sandyshaft beträffade, ville jag heldre dö än