Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1866, sida 1

papperet. Han skref till mig — jag visste let så väl som om jag stått vid hans axel — skref för att säga mig farväl, emedan han icke ville väcka mig. Det kändes som om mina sinnen öfvergåfve mig. Jag bet kudden i min ångest och kände mitt ljerta hopdragas, liksom gripet af en jernnand. Sedan kom han tillbaka till sängen, lade iljetten bredvid mig, lutade sig tyst öfver mig. Jag kände hans andedrägt på min hals — jag hörde honom ömt hviska mitt namn — jag visste hvilken kärlek som lyste i hans ögon, då han såg på mig. Till slut lyftade han en lock från kudden, ryckte den till sina läppar, dröjde, suckade och gick bort. Ett ögonblick — ett vildt, yrande ögonblick — kände jag som om jag måste kalla honom tillbaka, öppna mina armar och mitt hjerta för honom, förlåta allt och gråta ut min sorg vid hans bröst. Men orden ,Sposa mia sprungo upp för mig i eldbokstäfver. Den förskräckliga frågan IIvad är jag för denne man, om en annan är hans hustru? tvingade sig på mig med obarmhertig stränghet. Jag undertryckte känslan — jag lät ögonblicket förflyta. Ilan var borta. Då rusadegen dödlig, försvagande, hämmande känsla på en gång öfver mig. Jag försökte sätta wig upp i sängen; men den tycktes sjunka undan mig. Jag föll i vanmakt.