Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1866, sida 2

SE C skrifvande! Stygge Hugh, från hvilken jag skiljts för mer än två timmar sedan och som skulle resa senast klockan sju! Jag steg upp, utbytte min lätta nattdrägt mot en pelstodrad kappa, tärde en liten Romersk handlampa, tittade in i hans tomma toilettrum, då jag passerade det, och gick derefter vidare tör att söka upp honom. För att gå från vårt sofrum till tornrummet, måste jag genomvandra en korridor, som gick igenom hela ena framsidan af huset. Allt var mycket mörkt och stilla. Min lilla lampa kastade ett svagt sken på hvarje stängd dörr jag passerade. Min skugga vandrade bredvid mig på ett hemskt sätt. Sjelfva prasslet af mina kläder hade ett spöklikt ljud. Vid det öfversta steget af den stora trappan, såg jag bort och yste, vid minnet af den s Felnäd jag såg. eller inbillade mig se, smyga ned i mörkret, första aftonen af min ankomst till Broomhill. Väl förbi detta fruklade ställe, fortsatte jag min väg modigare och uppnådde dörren till tornrummet. Innan jag upplyfte det inre draperiet, tvekade jag. Jag tyckte mig höra röster. Jag höll andan — närmade mig ett steg — jag stannade. Hugo — Ilugo mio — dessa voro de ord Jag hörde — guardami — se på mig, hör mig ett ögonblick! — Pazienza, cura, svarade min man tankspridd. — Pazienza! upprepade den andra. — Ack! är det icke alltid pazicnza? Hvad är mitt lif annat än ett långt tålamod? Jag hade hört raspandet af hans penna. Nu hörde jag den läggas bort. oo — Min stackars Maddalena! sade han. —