Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1866, sida 2

det icke; ty jag förebrår dig aldrig ens i mina tankar nu. Är det derföre att du drager dig tillhaka för åsynen af min sorg. du behöfver det icke; ty då jag ser dig är jag lycklig. Ar du icke min konun och mitt lif? Är icke en enda sådan timma som denna min belöning för veckor af lidande? — Maddalena. Maddalena, du torterar ig! utropade Hugh. — Då jag tänker på dig och allt det elände jag förorsakat dig, hatar jag mig sjelf. — Nej, du skall icke hata hvad jag tillber, sade Maddalena med ett sorgligt leende. Hugh lade sitt hufvud mot bordet och öfvertäckte ansigtet med sina händer. — Hugo, stammade hon; — i2go mio, det är en sak — en enda liten sak, som du kunde göra, min älskling, för att göra mig mycket lycklig — Låt mig då, i Guds namn, göra det. — Törs jag bedja derom? — Ja, om — om — hvad är det? — Blott detta --blott detta, och jag såg henne kasta sina armar passioneradt omkring honom och trycka sitt hufrud mot hans axel — kalla mig blott en. säng — blott en gång — vid mitt gamla amn! Låt mig, o! låt mig höra det, om let också vore för sista gången! Han lyfte sitt bleka ansigte från bordet och tog hennes hufvud mellan båda sina inder. Mitt hjerta stod stilla. Jag känle, som om det vore min dom han skulle ttra. Han böjde sig framåt — hans läppar örde sig — han hviskade: , Sposa miar.