Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1866, sida 1

osantligt högt. Goda konstverk blifva det alltid. Min hänryckning gick ned till noll. — Dessutom, tillade han skalkaktigt, — gömma de utan tvifvel gravyrerna tills böckerna äro sålda, och då är jag redan åter hemma. — Hugh, du är den mest odräglige, retsamme — Efterlåtne, förtjusande och beundransvärde man på jorden! inföll han. — Eh bien, petite, nous ferons notre possible. Jag skall se till hvad pris de kunna gå, och om det rninerar mig, skola vi sälja familjediamanterna. Nu. god natt, min egen älskling — god natt, ljufva drömmar och ett lyckligt uppvaknande! Och med dessa ord och en kyss lemnade han mig. Sedan balklädningen blifvit astagen och alla juvelerna lagda i sina etuier, afskedade jag min kammarjungfru och satt en stund vid brasan, försänkt i ljusva drömmerier. Jag var mycket lycklig. Hvarje oroligt tvifvel, som på sednare tiden hade klappat på mitt hjerta, tycktes bragt till hvila. Jag försökte tänka på den gamla tiden i Zollenstrasse och jemföra det kära närvarande med det förtlutna, som redan syntes så långt aflägset: men mina ögon tillslötos, mina tankar blesvo förvirrade. och jag försjönk i sömn. Omsider vaknade jag och fann brasan alldeles utbrunnen, lampan dunkel och mig sjelf iskall från hufvud till fot. Jag satte mig skälfvande upp. Min första tanke var att skynda till sängs, af fruktan att Hugh skulle komma och finna mig vakande. Derefter såg jag på klockan. Den var! alf fem. Half fem redan, och Hugh aumu