Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1866, sida 2

ill min bestörtning och förskräckelse, höra, utt hon blifvit gift med Matteo Pisani dazen sörut. En gäng gift, förändrades hentes vänliga liknöjdhet, för att bruka henses exet uttryck, till en oåfvervinnerlig hersonlig afsky. Då hon kände att hon ddrig kande vara hans hustru, flydde hon ån hans boning bröllopsnatten och tog in tillflykt till ett litet bönhus på Mount solaro. Vid daguingen återvände hon till sitt gamla hem; fann då Jacopo frånvarande, kallad att bistå Matteo i sökandet iter henne sjelf, och sin svägerska i djupaste bedröfselse. Förgäfves föreställde won henne sin afsky för sin man. F ifves anropade hon systerns bemedling och medlidande. Man sade henne, och med bitter sanning, att hon skulle betänkt letta medan det ännu var tid: att hennes enda utväg nu var att ödmjukt göra Mattec ut bön och ofördröjligen återvända till honom, och att, om hon icke gjorde det, skulle ingen ar kennes samilj någonsin åter ala till henne. — Hvad kunde jag göra i lenna nöd, signore, sade Maddalena, — annat än ily till er för att erhålla beskydd Jag fann ert skepp färdigt att afgå — jag passade på ett ögonblick då ingen vari sigte — jag smög mig om bord och gömde mig under er säng, tills jag visste att vi voro lyckligt ute på sjön. Och nu — nu öfverlemnar jag mig åt ert förbarmande. Om ni för mig tilbaka, skall min man och Jacopo säkert döda mig; eller, om de icke göra det, skall jag döda mig sjell, hellre in att vara hustru till en man, som jag asskyr. Ni, och endast ni, signore, kan au rädda mig. — Store Gud! Maddalena, sade jag, — det är nog bra att bedja mig rädda er; men hvad skall jag göra med