Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1866, sida 2

med frågor och gissningar angående h Som skulle komma. Då han h itog han mig i sina armar och om jag var nöjd. Var jag nöjd? — Ja — för ögonblicket E gaf honom derföre öppet don försäk a de slutat de mi; ran han begärde. Då jag hörde honon och såg på honom, hur kunde jag göre annat än fullkomligt antaga Lvarje gifvel eller underförstådd förklaring? Hur kunde jag, då allt såg öppet och redligt ut, stannför att fråga mig sjelf, om der icke va något fel, eller förbehåll eller knep? Jag tvekade icke, jag trodde. Det var derfö i den oskyldigaste tro, som jag, just då vi skulle skiljas, sade: — 0, vänta, Hugh! En sak till — upptäckte du aldrig till slut hvem det var, som stackars Maddalena älskade, och hvarföre hon icke kunde blifva gift med honom? — Jo, min äskling, och en hopplös kärlek var det. Hon älskade en man, som icke älskade eller tänkte på henne mera, än du älskar eller tänker på storhertigen af Zollenstrasse-am-Main. — Stackars, stackars flicka! Men tror du, Hagh. att du kunde gjort någonting, om hon förtrott sig till dig den dag du träffade henne vid bänken? Tror du — — Mitt barn, hur kan jag säga det? Du kunde likaså gerna fråga mig, om jag tror, att Tasso och Leonora skulle lefvat lyckligt tillsammans hela sitt lif i äktenskapets heliga band, om poeten icke varit galen, och ladyn en hertiginna. — Likväl om Maddalena kunde utverkat äktenskapsskillnad — — Barbarina, afbröt han skrattande, — du är en gås med dina om och men.