Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1866, sida 1

Ni hyser ju ingen personlig ovilja mot honom? Hon skakade åter på hufvudet, med någonting, liknande en qvåfd snyftning. Jag fattade hemes hand. Den var kall och fuktig, och jag kunde känna alla dess nerver dallra af häftig rörelse. Cara, Maddalena, sade jag mycket mildt och tröande, — jag har ingen er på detta sätt; men jag kan härda tanken, att ni kanske, star på väg att uppofkra hela ert lif on missförstådd känsla al pligt. IIaf förtroende till mig, som känner verlden så mycket bättre än ni sjelf, och var öfvertvgad. att jag hvarken skall spara penningar eller iullytande, om penningar eller inflytande kunna hjelpa er. Finns det — hvilket jag icke kan underlåta att tro — någon annan, med hvilken ni tror att ni kunde blifva lyckligare? Maddalena skylde ansigtet med na händer och utbröt i en våldsam gråt. — Ingen kan hjelpa mig! utropade hon i afbrutna ord. Ingon kan hjelpa mig! — Tyst, Maddalena, sade jag. — Gråt icke, — förtvifla icke! Jag är er sanne än. Jag erbjuder icke mer än jag är ärdig att uppfylla; och jag tror att jag kan hjelpa er. Hvem är det ni foredray7? Om det siums nägra hinder, hvad kan för att undanrödja dem? — Ingening, signore! ingenting: — År er älskare kanske fattig? frågade jag. Hon skakade på hufvudet. -— Tycker Jacopo icke om honom? Hon skakade åter på Lufvudet — Ha ni kanske varit oeniga och skiljts åt samt äro för stolta att försonas; eller är han kanske icke längre fri? — Maddalena sprag upp och såg, för första gången sedan vårt samtal börjat, rakt på mig genom sina tårar. — Signore, sade hon fort 7