Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1866, sida 1

blekmart och lemnade rum för en dödli ret. Våra hjertan bjuda alltid signoen vi välkommen, svarade hon. — Jag kom , tillade jag, — för att säga eder l. — Ack, ja! sade hon, — vi hafva rört det. Signoren skall resa. — Ja, sade ag, —Jjag skall resa, men jag är ledsen utt lemna Capri. Hon såg upp med naiv mdran. — Padronen är ju sin egen herre, ade hon. — Han kan stanna, om han llI. — Sant, svarade jag; -— men jag an också återv är jag behagar. Je all resa till Afrika öfver vintern. Li väl skulle jag önskat stanna öfver ert brölop, Maddalena. Hon rodnade åter, sva sare än förut, och blef sedan åter blek. — Jag hör att det är ett godt parti, sade ag, i det jag hastigt lossade en liten prydnad från min urkedja. — måste motjaga mina lyckönskningar och detta lilla minne af er engelske vän. lon mumjade några knappt hörbara ta gelseord Jag betraktade henne noga och kunde se, lit hon nyss gratit. — Jag hoppas, Maddalena, sade jag, — att ni må blifva lycklig Hennes pp darrade; men hon svarade icke. — Giftermål, fortsatte jag allvarsamt, är en mycket vigtig sak — när stan mera, Maddalena, för qvinnan än föl mannen. Det är ett band för lifvet; och så framt det icke knytes af kärlek, kunne icke hela verldens rikedomar göra det lyck ligt. Jag hoppas ni icke tager Mattec derföre att han är rik? — Nej, nej, sig. nore, svarade hon, vändande bort ansigtet — Eller blott af lydnad för er familjs ön: skan? Hon skakade på hufvudet. — On ni icke älskar honom, s sade jag, — hvilke jag nästan fruktar är sallet, högaktar n il honom i alla händelser, Maddalena