Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1866, sida 1

lermed vände han sig bort och sade insenting vidare. — Detta samtal egde rum på vår väg ill Salerno, der jag änmade stanna några lagar, i afsigt att rita af denna del af custen. Under denna tid nämnde hvarcen min styrman eller jag någonting mera m Maddalenas förlofning, och då vilätercomma till Capri, hade jag nästan glömt let. Åter hemma, faun jag min tid mer in vanligt upptagen, ty den termin, på wilken jag hyrt min villa, var snart tillindalupen, och jag hade beslutat resa till Klgier, för att der tillbringa vintern. Sysselsatt derföre att packa in mina böcker och ritningar och göra de nödvändiga anordningarna för min resa, lät jag nästan n hel vecka förflyta, innan jag besökte mina vänner i Vitareto. Då jag slutligen ick tid dertill, var det för att säga dem farväl. — Eftermiddagen var mild och angenäm, då jag öfvervandrade höjderna till Jacopos hem. Det var tredje veckan i Oktober. Halfvägs till Vitareto fanns en punkt, hvarifrån man kunde se hela den herrliga Neapolitanska viken på en sådan klar dag som denna. En stenbänk och ett ensligt träd utmärkte stället. Jag skyndade ifrigt framåt, vid tanken på hur många, många år kunde komma att förrinna, innan mina ögon åter skulle få skåda denna syn. I det jag närmade mig, såg jag en qvinna sitta på bänken, med ansigtet begrafvet i sina händer. Vid ljudet af mina steg såg hon upp. Det var Maddalena. — Ett lyckligt möte, Maddalena, sade jag. — Jag kom just för att helsa på er Hon rodnade; men rodnaden försvani