Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1866, sida 1

ällor till intresse och nöje. Till och med leras husliga sysselsättningar tjusnde min nbillning, likt detaljerna i ett idylliskt; poem. Ilandterandet af sländan, qvistanlet af vinträden, insamlandet af honingen och syltandet af fikonen — hvad var detta umat än kommentarier öfver Hesiodus och Virgilius? Jag tyckte om att göra mig förtrolig med detta idylliska hem och lära allt hvad jag kunde om dess invånares förhoppningar, bekymmer och inskränkta irelystnad. Ibland talade vi om Paolo, och då öfversvallade deras hjertan af kärlek och beröm. Ibland berättade jag för dem om fjerran länder, eller öfversatte på deras eget ljufva språk en sida ur Virgilii georgika. ra Då brukade Jacopo upp med sitt arbete, och Maddalenas ligga orörd på hennes knä; och då slutat, Posilippo och Virgilii graf, sägande: Derborta är hans hviloplats. — Slutligen kom en dag, då Jaco da ag pekade de öfver hafsviken mot P0, icke utan ett utseende af återhållen hänryckning, underrättade mig, att Matteo Pisani af Capri nyss friat till la sorella. —Matteo Pisani! upprepade jag. — Icke värdshusvärden, Jacopi? — Si, signore, svarade han. — Matteo, som ni såg den aftonen lille Paolino döptes. -— Men han är gammal nog, sade jag, — att vara Maddalenas far. Jacopo höjde på axlarna. — Han är rik, signore. Jag skakade på hufvudet. — Rikedom ensamt gör icke ett äktenskap lyckligt, invände jag. — Älskar Maddalena honom? Jacopo skrattade. — Matteo är en beskedlig karl, sade han, — och om la sorella tycker tillräckligt mycket om honom att gifta sig med honom, skall kärleken nog komma sedan. Och