Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1866, sida 1

UTRIKES. ÖSTERRIKE. Londonertidningen Daily News innehåller följande intressanta korrespondens, daterad Nagy Varad i Ungern den 30 September: -Ju längre man vistas i de österrikiska besittningarne, ju mer man reser i sådane nejder af desamma, som ligga längre bort från de stora stråkvägarne, desto klarare ser man orsakerna till Osterrikes nederlag. Jag menar nu icke blott orsakerna till katastrofen vid Königgrätz, ehuru jag, om icke edra läsare längesedan tröttnat dervid, skulle kunna skrifva mycket äfven om dem, då hvarje österrikisk officer, som man träffar, har sin egen theori beträffande Benedeks misstag eller hans stabs förräderi eller förvaltningens oduglighet eller bajrarnes trolöshet. Utgången af slaget vid Königgrätz var ingen tillfällighe den blifvit en annan, skulle krigets utgång i det hela ändå blifvit densamma. Ett vackrare skådespel kan man aldrig bevittna än en österrikisk armå på paradfältet, sedd på något afstånd: de olika truppafdelningarne marschera raskt och utföra hvarje rörelse med matematisk noggranhet; de hvita uniformerna glänsa i den klara luft, som tillhör dessa sydliga länder. Men ser man soldaterna på nära håll, på gatorna eller, ännu heldre, i jernvägswaggoner så får man en annan tanka om det material, hvaraf Österrikes härar bestå. Den österrikiske tysken — för att börja med honom — är icke så stridbar som nordtysken, som mannen från Westphalen eller Pommern. Men tyskarne utgöra endast en ringa del af denna armå i jemförelse med de olika stammarne från kejsardömets östra och södra delar — polackar, slovaker, ruthener, kroater, vallacker, dalmatier. Af dessa racer äro några tapprare och uthålligare än andra, men i afseende på intelligens, nationalkänsla och det mod, som flyter ur denna källa, stå de alla långt bakom preussarne. Betraktar man noga ras ansigten, läser man i dem en dumhet och ljuriskhet, som man knappt skulle väntat hos nåon europeisk folkstam. Enligt den theori, som hyllats så varmt af en del kortsynta militärer af Nikolci skola — att soldaten är bra i samma mån som han är en maskin — måste dessa kroater, serber och vallacker vara de bästa soldater i verlden; enligt hvarje annan theori och hvarje erfarenhet äro de dock motsatsen. Deras blick är på en gång barnslig och dolsk; de se ut som menniskor, som icke kunna sporras af andra motiver än de djuriska instinkterna att mörda och plundra; de ega intet af den fasthet och sjelf bea ran, som utgöra prussarnes förnämsta egenskap, likasom äfven den engelske soldatens i jemförelse med den irländske. Men utom detta material eger den österrikiska hären äfven ett annat, hvars utmärkta egenskaper ingen bestrider. Jag menar ungrarne. Men med hänseende till dem gestaltar sig saken än Slaven och vallacken hafva lika litet skå strida för som mot österrikiska kejsaren; Wien och den tyska monarkien äro för dem likgiltiga. Magyaren deremot eggas af motiver och känslor: men dessa känslor äro alla siendtliga mot den fana, under hvilken han tjenar. Han har sin egen fosterlandskärlek, hvars innersta kärna är hat till tyskarne och en känsla af de bittra of ter och grymheter, som tillfogades hans land år 1849 och ännu äro ohämnade. Han tänker icke på att göra uppror, då han befinner sig i lägret, eller att vägra skjuta på fienden, nå han är på slagfältet; han tillbakahålles här af soldatens subordinationskänsla och har för öfrigt inga ledare, ty den listiga österrikiska politiken placerar alltid officerare af en nationalitet vid ett regemente af en annan, och officerarne förstå ofta icke sina soldaten språk. Men han går utan lust i elden och försummar icke tillfället att visa, huru föga han önskar framgång åt den sak, för hvilken han st der. Jag har ofta hört ungrare härstädes ber följande historia. Benellek, som i början af kriget försökte uppe sina ungerska soldaters lidelser genom att anslå en sträng. i y i deras hjertan, ropade en går ket till ett regemente ungrare: . ö skar jag för er; låtom oss bryta upp och slå t skarne! Från lederna svarade då en rö all del, herr general, låtom oss då börja hemma; låtom oss bryta upp och slå österrikarne! Det dofva bifallet från lederna bevisade, att den djersve talarens ord der hade anklang. Denna historia må vara sann eller icke: otvifvelakti att den känsla, hvarom är fråga, existerar. nedomen, att hvarken rörande proklamationer eller utskrifningar kunde förmå ungrarne att fylla den kejserliga härens luckor, bragte mer än något annat det stolta hofvet i Wien att knäfalla för segervinnaren. Då man här nere i hjertat af Ungern hör, hurn folk talar politik och knappt annat än politik. så lång dagen är. förefaller det nästan obegripligt. att man i England någon tid kunnat tro. att Ungern hade förlåtit det förflutna och ville komma den älskade kejsaren till hjelp. Den ryktbara proklamationen Till mina folk, hvars pathetiska språk. enligt Times asigt. icke kunde förfela att samla massor af frivi under kejsarens fana, emottogs i Ungern ej med likgiltighet, men med harm, och ej blott med harm, utan med hån. Det finnes i Ungern blott i af den preussiska segern: glädjen ötver tillfredsstäld hämd, dämpad af ledsnaden öfver att nederlaget icke var fullständigare. Ett andra Königgrätz, tänka ungrarne, skulle hafva tvungit ( i på hvilka vilkor ungrarne behagat föreskri äfven om general Klapkas expedition icke hade ledt till en folkresning. Denna expeditions verkliga händelser äro ytterst svåra att utransakaI början försäkrade Wienertidningarne. att Klapkas soldater rymde, såsnart de kommit i på ungerskt omräde, och skyndade att återförena s8 g med sina resp. regementen. Denna osanning blef sedermera ötv ergifgLen, och derefter hette det blott. att inne vånarne icke visade iurasionskåren någon sympat Må härmed hafva forhållit sig huru som helst — så äro emellertid de ungrare få, som betvifla, att om Klapka fått tid att intränga djupare i landet och uppnå någon af de ansenligare magyariska staderna. skulle hans ankomst blifvit gnalen til en sig hastigt spridande folkresning. kejserliga regeringens uppförande bestyrker, att hon fruk tade ett sådant resultat. Med Donaulinien förlorad — och förlorad hade den varit, om preussarne ockuperat Pressburg — med Ungern i uppror med Juliska Alpernas pass hotade af Cialdini skulle kejsardömets sjelfva tillvaro sväfvat i fara Ett fältslag utanför Wiens portar under sådant omständigheter skulle nästan säkert slutat mec viska härens nederlag, tv denna. som e