Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1866, sida 1

mera än ett år sedan, och hade allt sedan dröjt i mitt minne. Det föreställde Erasmus i Basel. Den store theologen syntes stående, mot aftonen, på terrassen midt emot domkyrkan, tankfullt öfverskådande Schwartzwalds höjder. Solen hade just gått ned, och himlen var lugn och klar. Nedanför forsade Rhen, bred, grön och hvirflande. Mellan kastanjeträden på terrassen, framtittade de sällsamma, röda pelarne af den korsgång, han tyckte om att vandra, och på kanten af ledstången, mot stenbänken, hvarpå han tycktes hafva suttit, låg en antik foliant, tryckt kanske af Gutenberg i Mainz. Erasmi figur hade kostat mig mycken möda och jag hade tagit ett utkast till hans porträtt i der Concilium Saal endast för detta ändamål. Angelägen att framställa honom sådan han var mot slutet af sitt lif, sedan han andra gången återvändt till Basel, bemödade jag mig att fåra dragen i hans ansigte, och att derpå inpregla detta gudomliga uttryck af hopp och undergifvenhet, som säges, likt en gloria, hafva lägrat sig deröfver under hans sista lidanden. Han bar en lång robe, kantad med pelsverk, och en trekantig hatt af sammet. En af hans magra händer hvilade på boken, under det han med den andra höll en käpp, som stödde hans svaga och bräckliga kropp. Slut på dagen och slut på ett fläckfritt lif, frid derinne och frid ute i verlden, nattens annalkande och den stora daggryningen derefter — dessa voro de tankar jag sökte öfverflytta på duken, och detta den historia jag, ehuru ofullkomligt, försökte att berätta. Det hände en morgon, då Hugh var ute