Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1866, sida 3

kan kosta mig, då jag underhåller en vän vid mitt bord. ij — Om pi tänkte litet mer på punden, shillingarne och pencen, skulle det kanske vara bättre för er, svarade hon. — Derom måste ni tillåta mig att döma. — Ett artigt sätt, förmodar jag, att bedja mig sköta mina egna angelägenheter. — Min kära tante, sade jag, oroligare med hvarje ögonblick, — detta samtal har afvikit alldeles långt nog från ämnet. Låt oss tala om någonting annat! — Bab, det tillkommer hvarken dig eller din man att tillstoppa munnen på mig. Hvad jag tänker, tänker jag, och hvad jag vill säga, säger jag, och båda husen i parlamentet skulle icke hindra mig. Då jag ser menniskor slösaktiga och tanklösa och narraktiga, säger jag dem det. Om de inte tycka om att höra sanningen, är det inte mitt fel. — Ni måste tillåta mig säga, mrs Sandyshaft, att jag verkligen är villrådig hur jag skall förstå er mening, sade Hugh. — Om jag kunde förmoda, att ni ämnade dessa uttryck för — — För hvilken annan än er skulle jag ämna dem? Ni är slösaktig och tanklös och narraktig, Hugh Farquhar, och ni vet det. Det fins inte någon i detta grefskap, som förslösat sina pengar så vildt och oförståndigt som ni sjelf — och inte blott sina pengar, utan de dyrbaraste åren af sitt lif till på köpet. ah, Bab, det tjenar ingenting till att se på mig så der! Dessa saker ha legat mig om hjertat en lång tid, och sedan jag nu börjat, är det så godt att tala ut och göra slut derpå. Jag säger er att jag är sjuk af er konst