Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1866, sida 3

, Warö på babords bog! , All right Johan, ser dusstången?, frågade jag. Ja, och bränningar om styrbord på Årna. Bra! se efter Wallholmsbåde, röd stång. Fall lite, jag hör bränningen nästan förut — En blixt visade mig märket — men denna blixt var såväl som den honom åtföljande skrällen verkligen bedöfvande. Strålen slog ned omkring tjugo fot från. vår farkost och jag kan ej förlikna det ljud som uppstod, när blixten träffade det upprörda hafvet, vid annat än om man föreställer sig ett kar fullt med kullersten, som från höjden hvälfts ut på denna punkt. — Stormen förlamades, regnet upphörde, några sekunders tystnad inträdde — och sedan återtog elementerna sitt oväsen. Efter en stund voro vi i lä om Wrångö, sjögången aftog och sedan vi passerat emellan Rättarens och Erskärs prickar, förbi Domsö-hufrud och Silludden, inkommo vi lyckligen utan vidare äfventyr till Bravik, Der ankart gick och seglen fälldes Samt elden tändes i vår kamin, Och snart i våta gossar hälldes Ett bräddadt spetsglas glödgadt vin. Beröm det saknas icke heller Och vid en sidoblick jag såg En liten tår, som klar framqväller På solbränd kind; än qvar den låg, När gubben höjer fyllda glasen Och säger: ,,gossar ni va bra! Den blicken var mer värd än ,,Vasen, Och mottot var ,,tack ska ni ha! Morgonen derpå seglade vi hem till mig, der kaptenen stannade qvar öfver en dag, emedan ovädret fortfor, hvarefter han begaf sig hem till sig och gamla Greta, som lärer varit högst orolig för sin ,,snälle kapten. Vi träffats sedan mången gång I all sköns fröjd och gamman Och gnolat mången sjömans-sång Och diktat smått tillsamman. Men nog vi minnas först och sist En natt bland skären, det är visst.