Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1866, sida 2

— Jag har min gamla tä mig, afbröt min tante. — Och något dimmigt, fortsatte Hugh; — och er gamla täckvagn försvann just nu i venstra vagnporten. — Försvann! Gud förbarme sig! hvem vågade skicka bort den? — Det gjorde jag. Och det andra skäet — — Men jag säger er, att jag kan inte stanna, och jag vill inte stanna. Jag fordrar, att man ropar den, tillbaka. Bab, hör du hvad jag säger? Jag befaller, att man ropar den tillbaka. — Och det andra skälet, fortsatte Hugh, med samma glädtiga sorglöshet, — är, att vi hafva foreller till middag. Om det nu fanns någon läckerhet, som mer än en annan frestade min tantes appetit, var det foreller. Så långt som vi bodde från någon stor stad, var det alltid ondt om fisk, och foreller i synnerhet. Det stod icke i mensklig förmåga att motstå en sådan förening af omständigheter. Min tantes uppsyn mildrades. Jag misstänker, att hon inom sig önskat att stanna qvar hos oss från början; men forellerna gåfvo henne anledning att göra det af rent neutrala skäl, och det var ingen liten fördel. vagn med — Foreller? sade hon. — Hm! Hvar ha ni fått dem ifrån? — Från London — och fångade i morse. — Och hur skola de anrättas? Väl kokta foreller är den bästa rätt, som kan komma på ett bord, men hoprörda på utländskt sätt — — De skola anrättas, min kära tante, sade jag, — på det sätt ni tycker bäst om.