Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1866, sida 2

med oss, likt en snäll, sällskaplig, välkommen gammal kär tant, som ni är! — Jag är inte snäll, sade min tant bistert; — och jag har aldrig varit sällskaplig. — Var stygg och osällskaplig då, om ni behagar; men stanna i alla fall någr timmar hos oss, sedan ni nu är här, öfvertalade jag, med en otålig blick på Hugh att understödja min anhällan. Jag tänker mrs Sandyshaft stannar, sade han leende, — Gör ni det? utropade hon, med en bestämd liten knyck på hufvudet. — Då misstager ni er. Jag äta middag hos er? Nej, tack! Inga af edra utländska rätter för mig! Jag far hem till min simpla biff och fårkött — simpel engelsk biff och fårkött! — Men min kära tante, började jag, — ni skall — — Bah, sade hon, — du är förmodligen lika god som han vid den här tiden. Jag kan inte äta surkål och sådant der. Det tjenar ingenting till att be mig. — Hvad skola vi göra, Hugh, för att öfvertala henne? sade jag surmulet, inbillande mig att hon kanske vägrade derföre att han icke bad henne tillräckligt enträget. — Hur skola vi förmå henne tro, att hon icke skulle blifva förgiftad? — Vi — det vill säga, du kan icke göra mera än du har gjort, mitt barn, svarade ban, i det han drog tillbaka en af gardinerna och såg utåt parken. --Jag är ännu af den tanken att mrs Sandyshaft stannar svar. — Och hvarföre? sade min tante. — Af två förträflliga skäl; det första, att det nu är mörkt och —