Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1866, sida 2

Hugh, genast tr. amsittande en stol åt henne, — men ni öfverraskade oss så, ati — Att ni glömde ert lefnadsvett, inföll min tant skarpt, — ehuru Gud skall veta det är inte mycket att skryta af när som helst! — Alltid öfverseende och artig, mrs Sandyshast, svarade Hugh med en bugning af låtsadt erkännande. Sedan jag nu kastat schalen ur sigte och stängt in juvelerna i deras etuier, skyndade jag att vända om samtalet genom att hjelpa min tant af med sin stora gröna klädeskappa och boa, och säga henne hur glad jag var att se henne på Broomhill. — Du är inte glad att sc mig, Bab, sade hon misstroget. — Jag tror det inte. — Min käraste tant, hvarföre — — Emedan jag är gammal, och du är ung. Emedan jag är vresig och butter och du är lycklig och glad. Säg ingenling! Jag känner verlden, och vet att du mycket heldre ville vara af med mig än hafva mitt sällskap. — Ni vet ingenting sådant, tant, svarade jag, gifvande henne en hjertlig kyss: och ni menar icke ett ord deraf. — Hvarje stafvelse, sade hon envist. — Och ni vet, att jag alltid älskat er högt, och att — — Du bryr dig mycket mera om dina struntdiamanter och dina fula ponies och dina granna sidenklädningar, vill jag slå vad om! Hur vå ni säga det? Jag har stor lust att säga, att jag icke älskar er en smula — att jag är mycket ledsen att se er — att jag önskar ni genast. ville gå och icke ens stanna för att äta middag