Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1866, sida 2

I af Österrike, kapitalisten Goldschmidt och läkaren sir Astley Cooper. — Jag har druckit tokajer förr, — sade min tante, — men det smakade icke som detta. — Det tror jag alldeles. Detta är äkta tokajer-essens och begagnas af österrikiska och ungerska vinhandlare endast för att sätta smak på det slags tokajer, som köpes och säljes. Den åkta essensen, i dess oförfalskade renhet, finnes knappast vid andra än kungliga bord. Namnet på detta vin är Mezes-Malö-tokajer, och det växer i en liten vingård, som är kejsarens tillhörighet. — Det måtte vara dyrbart, — sade min tante, i det hon tömde sitt glas med obeskrifligt välbehag. — Det är dyrbart. Detta vin är åtminstone sextio är gammalt. Sir Astley Cooper köpte det för sextiotre shillings buteljen. Buteljen innehåller sex glas, och hvarje glas är sålunda värdt en half gin. De venetianska glasen, hvarur vi dricka, äro tre hundra är gamla, och hvarje glas är värdt ungefär lika mycket som en butelj af vinet. — Det är att dricka pengar, — utropade min tante. — Det är syndigt. — Ett angenämt sätt att synda likväl, — svarade Hugh. — Pechons encore! Inte för hela verlden. Gud bevare mig! Jag ville inte druckit en droppe deraf, om jag vetat hvad det var värdt. — Dumheter! Patriarken är offrad till er ära, och ni är skyldig att hjelpa till att expediera honom. Tippoo, fyll mrs Sandyshasts glas! — Nej — nej tack, inte. en droppe mer!