Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1866, sida 2

— Godt — hvad mera ämna ni ge mig? — inte derföre att jag inte kan äta mig mätt på fisken, om det andra är oätbart. — Min kära mrs Sandyshaft, sade Hugh, — ni skall få äta bara foreller om ni vill, oaktadt jag tror att jag kan ansvara er för en förträfflig fasan också. Hvad Barbara och mig beträffar, äta vi naturligtvis oftast och helst soppa på fogelbon, frikasserade grodor, krokodilhjerna å la sauce, syltad cobra-di-capello och andra sådana utländska anrättningar; men deri behöfver ni naturligtvis icke taga del, om ni icke vill. Min tante smålog bistert. — Ni gör en afskyvärd beskrifning, Hugh Farquhar, sade hon, — men ni kan lita på att ni många gånger ätit lika vederstyggliga saker, och kanske värre, utan att veta det. Och härmed slutades middagsöfverläggningen, och hon stannade. Hur ofta och hur fåfängt jag sedan önskade, att jag aldrig öfvertalat henne dertill! Vi åto middag klockan sju, och klockan var nära sex, då hon samtyckte att stanna; men denna timma användes väl af mrs Fairhead och kocken, och resultatet blef en förträfflig middag i riktig engelsk stil; så väl anrättad och serverad, att den till och med vann mrs Sandyshafts bifall. Dessutom lät Hugh naturligtvis framtaga de bästa viner som funnos i hans väl försedda källare, och vid deserten framkom en mycket liten, med mögel och spindelväf öfvertäckt butelj, som sattes på bordet i en silfverställning, så vördnadsfullt, som om det varit en helig relik. — Hvad är det för något? — frågade min tant vänligt. j