Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1866, sida 2

ifver såsom orsak kapitallegans eller räntans oranga stigande o. 8. v. o. s. v. Ivar och en vill se hufvudorsaken i hvad som gger honom närmast för ögonen, men det vissa r, att det ena med det andra gjort sitt till, för tt rubba krediten i dess moraliska grund och ramkalla betrycket. Och granska vi nu dessa oraker, så finna vi, att de flesta äro oberoende af stiftningen att undanrödja, emedan de äro framlade af sanningen i det Ehrensvärdska omdönet om svenska folket, att det är ett trögt folk ullt af hetsigheter. De bero, dessa orsaker, mera f den jordbrukande befolkningen sjelf att undanlja, af dess egen inneboende sedliga kraft, af es stigande insigter, af dess eget arbete och vakande håg för sparsamhet och beråknande omtana. Sjelfva den iråkade nöden torde i detta häneende blifva den bästa lagstiftaren. Man måste fstå från lyxen och njutningslystnaden, man måte afstå från spekulationsraseriet och det lättsiniga umgänget med krediten, då man fått se huru et slår sin herre på nacken vid första kreditvexing. Man får ej beräkna minst 20 rdr för rågen . 8. v. och på denna kalkyl grunda egendomsköp, å man finner, att priserna här såsom i andra länler bestämmas af priserna på verldsmarknaden mder en lyckligtvis ordnad handel med jordbrutets produkter, som gör att dessa produkter hvarcen kunna i pris stiga så högt eller falla så lågt om förr, då priserna berodde af tillgång och eferfrågan inom vårt eget land. Andra orsaker till betrycket kunna dock häfvas ler minskas genom lagstiftningens bemödanden, ch en sådan orsak vill jag nu beröra, nemligen len, att landets disponibla kapitaler under sedvaste åren fått tendensen att allt mer och mer lraga sig ifrån jordbruket till andra näringar. Detta är för jordbruket en olägenhet, som har med ig de menligaste följder, om den ej kan afhjels. — Men huru har nu denna kapitalernas begenhet att draga sig ifrån jordbruket uppkomnit, då man förr ansåg det fördelaktigast att just jordbruket placera dem? Denna fråga bör först ioga undersökas, om man vill försöka att finna ootemedletUnder åren närmast före 1557 hade affärkverksamheten här i landet i aila riktningar intagit en svindlande höjd och utsträckning. Folk med obeydligt grandkapital kastade sig in i affärer på hunIratusental, emedan de förstodo att begagna sig if den, snart sagdt, obegränsade krediten. De stora handelsaffärerna grundade sig till stor del på atländsk blancokredit med vidt utgrenade vexeltransaktioner af högeligen lös och ihålig beskaffenhet. Men så kom den stora handelskrisen sagle år, och med ens föll den lösa kreditbyggnaden. De stora handelsoch industriastarerna måste dock fortsättas, om ock med någon inskränkning, men de utländske förläggarne, som blifvit brända på kreditmissbruken, stoppade till förlagskällan. Denna mäste dock på annat sätt uppsökas, och så kastade man sig på landets egnatörlagsmedel. Jordbruket, som minst af alla näringar kunde följa med i konkurrensen om den stigande räntan och andra lånevilkor, fick släppa till brorslotten. Den stora handeln räddade sig ur krisen, men från den räddningen daterar sig krisen för jordbruket, ty alltifrån den stunden hafva de disponibla kapitalerna haft benägenhet att gå i den då öppnade strömfåran, och den afdankade ståndsrepresentationen har gjort intet för att afleda strömmen, utan tvertom öppnat nya luckor på de gamla damfästena. Visserligen har jordbruket under dessa sista år genom hypoteksbanken från utlandet dragit till sig omkring 49 millioner rdr, som med de förut af hypoteksföreningarne indragna gör 120 millior rdr — en summa som väl borde fyllt någon sendtlig del af jordbrukets lånebehof. Men det hemska kapital, som genom denna finansoperation lösgjordes, har till största delen gått åt annat håll, hvarigenom jordbruket genom ompla ringen i sjelfva verket icke vunnit någon ny stör re tillgång på förlagsmedel. De jordbrukare, som voro nog lycklige att genom hypotekslånen vinna större trygghet och bättre lånevilkor, voro få i jemförelse med den stora massan, som länge förgäfves suckat efter en slik hjelp. Anmärkas bör derjemte, att åtskilliga större jordegare slogo under sig det nya tillgängliga förlagsmedlet, utan att, strängt taget, behöfva det, dels för att derigenom underlätta sina egendomars försäljning till högre pris, dels ock för att få sitt eget i egendomen bundna kapital frigjordt, att på annan väg fördelaktigare användas under en stigande räntefot. — Denna utväg att genom från utlandet inr dragna hypoteks kunna ersätta de nr del, som gå från jordkruket, är nu ängd kanske för lång tid, dels derigenom att såne lån blifvit dyrare på den utländ i marknaden, och dels derföre att behof med hypoteksbanken uppträder såsom kurrent, och man kan ju ej begära att dena ene skall för den andre skämma bort marknaden, äfven om man ej fasade för en ökad utländsk skuldsättning. — Det stöd, som jordbruket och serdeles de mindre jordegarne haft af riksbanken genom den s.k. fastighetslånefonden, som vid öfverlätelsen till bypotekebanken utgjorde 6,251,000 rdr — äft oåterkalleliga fall gegningen, och mer än en röst har is ksdagarne höjts till och med för indragning af ollmänna diskontfonden, som nu up r till 9,600,000 rdr. Det är icke bankmessigt, säger man, att banken fastlåser sina kapitaler för låug tid. Bankmessigt är det icke heller, det medgifves gerna, om man i allt vill ta ga andra länders banker till föresyn. Men svenska riksbanken står i ett egendomligt förhållande. Den är icke oktrojerad tör ett belag att deraf draga enskild vinst; den är i ordets fulla mening en folkbank, som icke i första rummet har att se på sin egen Len har visserligen såsom hufvudsyfte att i egenskap af regelbank, under utgifning af sedlar, scm för mynt i riket skola er kännas, noga tillse att landets laglige varumätare oföränderlig ei bibehålles vid sin rätta valör, men den har ock för sig stadgadt. att de; om lånebank på drägliga viikor skall befos icke allenast handelns utan ock alla nyttiga näri 3 uppkomst och förkofran, så att ocker och obilliga intressens beräkning enskilde emellan förebyggas. såsom. tydligen är föreskrifvet. Jag har derföre aldrig kunnat förstå det bankmessiga i ständernas förfarande att låta riksbanken vid hvarje riksdag kasta bort sin vinst i Ginungagapet af de slukande statsbehofven, men minska de tillfällen till näringarnes understödjande, som legat inom dess fö måga och som varit dess uppgift att begagna, Ni således myntvärdets jupprätthållande derigenom icke förnärmas, bör riksbanken, enligt sin egen grundlag, hafva till uppgift att använda sina medel, äfven vinstmedlen, för understödjande af dem bland landets större näringar, som deraf äro i behof, och hvilken näring är väl då större och vigtigare än jordbruksnäringen, med hvilken alla andra stå eller stnpa? Men huru skall nu riksbanken på ett kraftigt och ändamålsenligt sätt kunna understödja jordbruket, utan att vika från den antagna bankmessigheten? Detta är frågan, som står på dagordningen. Icke kan det ske genom — af den gamla sastighetslånefonden och dess förstå kande med någon million? Nej, denna fond är oåterkalleligen dömd till döden och skulle, om den upplifvades, verka som pinnen i den toma ladan, med den utveckling, som våra jordbruksförhållanden fått. Det lönar derföre alls icke att röra på