Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1866, sida 2

att den tycktes hänga på ingenting — ocl ett par de nättaste, lifligaste ponies, son någonsin varit selade. Denna sista gåfv: skänkte mig större nöje än alla de öfrigs och försonade mig mycket med den sträng: skyldigheten att besvara mina granna besök. Oaktadt all denna lyx och alla dess: njutningar, voro likväl mina lyckligast stunder dem, som jag tillbragte i min atelier, eller ensam med Hugh efter middagen i vårt favoritrum — tornkammaren. Under tiden repade sig min tante me hastiga steg, och, utom en sådan oundviklig förändring, som sju år måste åstadkomma var hon sig ungefär lik. Hennes gång var kanske en smula mindre rask, hennes hållning något mindre rak, hennes röst litet svagare, än då jag första gången kom till Stoneycroft Hail, men hennes öga var lika vaksamt och hennes tunga lika hvass, som i fordna tider. Hvad hennes lynne beträffar, hade det blifvit mycket vresigare n någonsin förut. Medan hon ännu var sjuk, började jag misstänka det, och sedan hon blifvit frisk, såg jag det allt tydligare och tydligare. — Jag vet, att jag är kinkig, Bab, brukade hon säga. — Jag vet, att jag är kinkig och mycket tråkig, men jag kan inte hjelpa det. Det är min svaghet. Om du aldrig hade lemnat mig, skulle jag inte varit hälften så svår. Jag hade vant mig vid dig, och förlusten af dig förbittrade mig — jag vet det, och nu är det för sent att hjelpa. Jag har varit för mycket ensam de sista åren, och det för ingen. Du får taga mig sådan jag är och finna dig vid mig så godt du kan Och detta gjorde jag, men likväl blef