ring verlden. O, Barbara, hvilken läroik resa vi här skola göra tillsammans. I — Finnes här ingen annan ingång till! letta bibliothek? frågade jag hastigt. — Mitt barn, hvilken högst besynnerlig råga! Kunna icke dina egna ögon besvara den? Hvarföre frågar du det? — Emedan jag är säker att jag hörde en dörr stängas, då jag steg in. — Utan tvifvel i något af rummen deruppe, sade min man, hastigt vändande sig åt sidan och sökande efter någon bok på närmaste hylla. — Mrs Fairhead, vet ni hvar den sista samlingen af utländska böcker blifvit placerad? — Den stora låda, sir, som ni skickade från Tyskland? — Ja. Jag ville haft dem inbundna innan de sättas på hyllorna. Jag tror, att de stå mellan två af fönstren, sir, längre ned, svarade mrs Fairhead, — men jag vet verkligen icke hvilka. Genom att se i katalogen -— — Ja, ja, naturligtvis, afbröt Hugh: — men jag finner dem nog straxt. Se, Barbara, här är kopian från Shakespeare — ett verk som gör heder åt en boksamling. Utt ståtligt verk i sanning, och mycket dyrbart förmodar jag? — Jag gaf trehundra pund derför och har aldrig med större nöje gifvit ut mina penningar. Så felaktig texten än är, skall du, om du en gång börjar läsa Shakespeare på dessa blad, aldrig tåla honom i någon annan upplaga. — Men — men, Hugh. — — Ja, min älskling? — Jag vet, att du skall finna mig myc ket barnslig, men jag bedyrar, att det ljn