Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1866, sida 3

— Det är min fader, — sade Hugh, i det en skugga af smärta öfverfor hans ansigte — min dyre fader, från hvilken jag skiljdes frisk, glad och förh oppningsfull, då jag begaf mig ut på mina första resor, och hvilken jag sedan aldrig återsåg. Jag betraktade porträttet med ifrigtintresse och försökte uppspåra deri någon likhet med min man. — Du är icke lik honom, Hugh, — sade jag. — Endast mina ögon äro lika hans, och ådran på min venstra tinning. Älla Farquhars hafva den ådran på tinningen — osynlig, då de äro lugna, men sväl lande i passionerade ögonblick. Men vi hafva kommit till slutet af porträtterna! — Ditt eget skulle nu tilläggas, — inföll jag. — Bah! jag är för ful. — Ful, sposo mio! — Ja, och för gammal. Hvilken dårskap! Jag tror du endast önskar blifva komplimenterad öfver din ungdom och skönhet. Men, Hugh, jag skulle så gerna vilja se ditt porträtt t bland ide öfriga. — Då skola vi båda låta taga af oss carina, då vi nästa gång resa till London Du ser på den der vasen. Jag köpte den si Rom, vid mitt första besök i Italien, och hade skickat hem den som en present till min far, endast några dagar innan jag sick underrättelse om hans död. Men detta är sorgliga minnen. Mrs Fairhead, vy vilja följa er till biblioteket. (lorts.)