Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1866, sida 2

gång. Se så, Barbara, blyges du inte at ha varit en sådan rädd stackare? Då jag såg det klara dagsljuset strömma in genom alla fönstren och upplysträdens bruna och ambrafirgade löfverk lygdes jag verkligen och tillstod det öpet. — Hvad uppenbarelser beträffar, fort satte Hugh, ömsom smuttande på sit! kaffe och undersökande låset på sin bössa — vägra vi att herhergera några sådana immateriela skälmar och lösdrifvare Broomhill, mitt barn, öfverflödar på vildbråd — icke spöken. Nu är det min fasta tro, att jag skall skjuta ett dussin fasaner före middagen. — Icke förrän du först gått runden ing huset med mig, Hugh — och jag längtar att undersöka hvarje vinkel och vrå deraf. — Dumheter, älskade; huset springer icke sin väg. Du är herrskårinna här och kan se det när som helst. — Och emedan jag är herrskarinna, vill jag se det genast. Se så, lägg bort din bössa! Bevilja fasanerna ett uppskof tör min skull och skänk mig denna enda morgon ditt sällskap! — Och hvarföre kan icke mrs Fairhead göra samma nytta? Hon känner huset och dess historia vida bättre än jag. — Mrs Fairhead kan också komma med; men jag kan icke vara utan dig. — Quatre-vingt mille tonnerres! Hvartill behörver du mig? — Till hundrade saker. Jag vill, att du skall visa mig Paul Veronese och balsalen, der olyckshändelsen inträffade, och bibliotheket. Och jag vill, att du skall