Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1866, sida 2

åt med ostadig hand. — se hvar det går! Han ryckte skärmen från lampan och höll den med rak arm öfver trappan. — Hvad går? sade han, flyttande ljuset så att det föll från sida till sida ned för alla trappans krökningar, tills det förlorade sig i mörkret dernere. Jag ser inr det? Se Hvad genting. — Icke heller jag --och likväl är jag säker — att just nu — en gestalt — det kunde icke hafva varit inbillning! Det var likväl inbillning och ingenting annat. O, Barbarina, aldrig hade jag drömt om att du var en sådan liten stackare. Du darrar trån hufvud till fot! Det gjorde jag också och var alltför uppskakad att ens skämmas öfver min rädsla. Jag endast smög mig närmare intill honom och bönföll honom att skynda, och då vi kommo till vår egen trefliga sängkammare, med dess glada ljus och sprakande brasa, reglade jag dörren och sjönk ned i en stol med en sådan känsla af lättnad, att jag aldrig förr erfarit något dylikt. Var det inbillning — inbillning och ingenting annat? Hvälfvande denna fråga i min hjerna, låg jag vaken långt sedan Hugh fallit i sin första djupa sömn, och under hela natten spratt jag oupphörligt upp ur oroliga drömmar, för att undra och lyssna och göra mig sjelf samma fråga om och om igen. X KäPITLÄr. hlärkdroppen. Fruktan är en nattfogel och försvinner liksom ugglan vid solens upp