Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1866, sida 1

gamla ekarna i pa eken — närmande oss cedrarne och alla de heliga ställen, som i åratal varit inpreslade i mitt minne! Dot var mörkt, och månen hade ännu icke gått upp, men jag kunde skönja den genom molnen. Vi vecko af till venster och körde in på gärden. — Ett ord, Hugh, stammade jag, endart ett ord, innan vi hinna fram. År det ingen glädje för dig att föra mig hem under ditt eget tak? Alideles ingen? Min egen älskling, sade han hastigt, hvarföre återtaga den ömtåliga frågan i detta ögonblick? Nu äro vi här och måste försöka att göra det bästa deraf. Vänta, jag vill stiga ut först. Göra det bästa deraf! För andra gången i dag hörde jag dessa föga tillfredsställande ord. Var det verkligen ,,någonting ruttet som lurade under lu3 omständighet af mitt lif, efter jag alltid skulle blifva uppmanad .att göra det bästa derHvad var det? Hvad fattades? Hvarån kommo dessa förfärliga tvifvel, hvilkas sjelfva källa jag icke kände? Modfälla och bedrötvad, öfversteg jag tröskeln till min mans hem och gick förbi tjenarne i salen, utan att ens märka, att de voro samlade der till min ära. Tippoo gick förut med ett par vaxljus, och vi )ljde honom tysta. Jag bemärkte knappast till hvilken del af byggningen han förde oss. Jag gaf knappast akt på genom hvilken mängd af korridorer och uppför hvilken mängd af trappor vi gingo. Icke förrän vi stannade framför en göthisk dörr och drogo tillbaka draperiet som dolde den, gissade jag ens, att vi skulle äta middag denna första afton i tornrummet. Ah det glada, ensliga, trefliga tornrummet