Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1866, sida 2

vi betrygga vårt försvarsväsen uppå rent Iefensiv grund, så att vi icke behöfva frukta ågon fiendes anfall på våra egna landamären. Trygga i detta hänseende, böra vi arbeta på vår inre utveckling, såväl i materiellt hänseende, som inom alla bildningens grenar. Vi skola på denna väg, efter ett tiotal af år, derest vi gripa verket kraftigt an, kunna framställa en välmående, bildad, sjelfständig och lycklig nation, hvars dermed vunna moraliska anseende icke skall sakna politisk betydelse. Tvertom skola vårt ord och vårt inflytande då väga mycket mer, än om vi ägde en stor s. k. ,slagfärdig armåt, uppburen af en utsugen nation. Och den skenbara ära vi kunna för ögonblicket uppoffra, genom att ej längre intränga i de mäktiges rådslag och vara representerade i dess minister-salonger, denna ära skulle vi derefter, genom ökad inre kraft, i rikt mått återvinna. Vi kunna derföre alltför väl indraga de slesta af våra dyrbara utländska beskickningar, hvilka tjena oss till platt intet, för att ersätta dem med funktionärer, som egde uppdrag att dels studera det lands sociala förhållanden, der de äro anställda, dels göra våra förhållanden der bekanta. Så ega vi t. ex. i London en beskickning, hvarför kostnaderna helt visst uppgå till öfver 100,000 rår om året. Dessa penningar synas oss vara alldeles bortkastade. Vi hafva alldrig sett, att från denna beskickning ingått några för vårt land nyttiga underrättelser, vare sig i vetenskapligt, industriellt eller annat hänseende. Vi hafva ej heller sett, att man derifrån tagit något steg för att upplysa England om Sverges förhållanden eller att vederlägga de många falska ryktena om vårt ekonomiska tillstånd. Här vore likvisst ott ganska stort fält för vår legation, derest den bestriddes af män, som egde insigter i och intresse för sådana saker. För vår politiska ställning är beskickningen alldeles likgiltig, särdeles som, vid vigtigare fall, utomordentliga beskickningar bruka afsändas. Detsamma gäller om flera andra beskickningar, t. ex. i Brissel, Wien, Florenz, Madrid, Konstantinopel, m. m. Alla dessa ministrar och minister-residenter kunna utan öfverdrift betraktas såsom idel lyxartiklar, af hvilkas verksamhet man ej röner ett spår. Icke ens på det militära området kunna de gifva oss anvisningar, hvarpå denna tid varit så rik, utan måste man dertill använda särskilta kunskapare. Hvad är derföre naturligare än att de indragas, för att möjligen ersättas af sakkunnige män, hvilka egde andra och nyttigare uppdrag. Landet skulle derpå göra en direkt besparing af en half million rdr om året och derutöfver, men derjemte vinna mycket på en vidgad kunskap om andra länder samt derigenom att vi blefve sjelfve der mera bekante. Dermed vore ock all frestelse borta, att med diplomatiska noter besvära regeringar, som i bästa fall mottaga dem af artighet och lägga dem till handlingarne. Vi skulle vara mindre kända af hofven, men mera och bättre kända af folken, och vi skulle i alla händelser vara räddade från obehaget att framstå i en dager af narraktighet, hvilket alltid blifver fallet med en liten man, som vill leka stor. Håller han sig, med värdighet, på behörigt afstånd, så skall han kanske eftersökas, men i alla händelser undgå förödmjukelse. Sverge och Norge kunna och böra iakttaga en sådan värdighet, ty vi kunna förete verlden det icke vanliga skådespelet af nationer, som, lefvande i det lyckligaste förhållande till sin monark och sina regeringar, ega en politisk och borgerlig frihet, som andra folk kunna afundas oss. Hvad behöfva vi väl mera? Hvad hafva vi med de andra att skaffa? Staden och Länet.