Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1866, sida 1

kanske drar af med dig till Timbuktu en vacker dag. — Min goda tante, började jag, men hon hejdade mig med en åtbörd. — Afbryt mig inte, Bab, jag tål det inte. Se så, hör nu på! Jag tror att jag var för sträng nyss — om jag var det, så glöm det! Jag skulle tro att hvad jag sade var ganska sannt ändå, men det hör inte hit. Du kan tro, att jag hade oritt, om du behagar, och hvad din dyre man beträffar, skall jag säga, att han kanske inte är så galen. Om han bara gör dig lycklig, skall jag förlåta honom. — Och om han icke gjorde det, tänkte jag för mig sjelf, — skulle jag aldrig säga det till dig, tante Sandyshaft. — Men han måste bo i England, fortsatte hon. — Du måste förmå honom att bo i England. — Ja, sade jag, — derpå kan ni vara säker. Det är ju min egen högsta önskan. — Nå, då kan du gå. Men vänta — man kan så gerna vara artig mot sjelfva djefvulen. Iat honom komma upp till mig! Hvem, tante? Djefvulen? — Prat, barn! Din man naturligtvis. IIvem annars? Det var en onådig tillåtelse, men jag framförde den på ett behagligare sätt, och förde honom upp. — Så! Hugh Farquhar, började hon, innan han hann att öppna munnen, — hvad hade ni med min Bab att göra, hvem bad er stjäla henne? Hvad har ni att anföra till ert försvar? Hvad har ni tagit er till hela denna tid? Odygd, vill jag slå vad om! Tyst, jag vet hvad ni