Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1866, sida 1

mer, och återvände lugnt till min plats vid sängen. — Jante, sade jag, — för vår ömsesidiga frid och kärlek, låt detta samtal aldrig förnyas. Det är min skyldighet att tysta dem, som tadla min man — icke att försvara honom, ty han behöfver intet försvar. IIans heder och min, hans intressen och mina, äro ett, och den som förolämpar honom, förolämpar också mig. Han skall vara här om några ögonblick för att föra mig hem för första gången sedan vårt giftermål — har ni ingenting änligare, ingenting rättvisare att säga mig innan jag går? Min tante rörde oroligt på sig, men förblef envist tyst. Jag hörde en vagn köra fram till porten. — Han är här, sade jag allvarsamt, — han är här, och jag måste lemna er — men icke på detta sätt! Säkert icke på detta sätt! Min tante öppnade munnen, som om hon velat tala, men tillslöt den åter. Jag gick mot dörren. — Farväl då, stammade jag. — Bab, sade min tante, — kom hit! Jag stod vid hennes sida nästan innan hon hann att tala ut. — Jag är en gammal gumma, fortsatte hon, vändande sitt ansigte ifrån mig, — och inte klokare än mina grannar. Hvad min artighet och mitt goda lynne bet räftar, så är det bättre ju mindre vi tala! derom. Kom ihåg, barn, att mina förhoppningar slagit fel. Jag ville inte ha dig gift, och jag drömde inte om, att du skulle vilja gifta dig på många år, och! det retar mig, att du skulle ha valt en man, som aldrig bor i sitt hem, och som