Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1866, sida 1

Jag förblef tyst. — Ej heller hans talanger, som rosta af brist på bruk — ej heller det sysslolösa lif han fört alla dessa år, utan annat arbete än hänga i tafvel-gallerier, skrifva sitt namn på pyramider och skjuta apor i amerikanska skogar! Gud förbarme sig! Jag säger dig, Bab, att det är hvarken poesi, eller filosofi, eller brist på sympati, som drifver en man att stryka verlden omkring på detta galna sätt — det är kärlek till förströelser, och ingenting annat. Samma låga, olycksaliga passion, som drifver en fattig man till krogen och en skurk till galgen — tro mina ord! Hvilket språk att stå bredvid och höra från hennes läppar! Jag tilltrodde icke min tunga att svara, af fruktan att den skulle yttra någonting oförlåtligt, utan jag vände mig bort och fillde tårar af förödmjukelse. Det var fjerde dagen af mitt vistande på Stoneycroft Hall, och min tante var så tillvida återställd, att Hugh bestämt att komma efter mig på aftonen och föra mig bem till Broomhill. Under tiden hade jag berättat för henne om min kärlek och lycka, och, till svar, hade hon talat ord, för bittra, ja! säkert för bittra att innebära något frö till sanningen. Och likväl — om hans kärlek till mig endast skulle räcka tills den första häftiga lågan brunnit ut och sedan förfalla till stoft och aska? Om han skulle blifva uttröttad och orolig, och en dag gå tillbaka till sitt fordna vilda lif, och lemna mig gråtande? Tanken var för ryslig. Jag vågade icke uppehålla mig dervid. Emellertid vacklade min tro på honom endast några ögonblick, sedan drog jag tillbaka gardinen, bakom hvilken jag dolt mitt bekym