Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1866, sida 3

komma till allmänhetens kännedom. —— —k Bokhandelu. Molins fontän i fotografi af Johanne: Jeger, med text. . Ilvem har icke hört omtalas det vackra konstverk, som utgör den ännu pågående stora industri-expositionens i Stockholm största prydnad? Och hvilken person, som besökt denna exposition, har ej i förste rummet stannat med glädje och beundran framför denna , Molins fontän, der der kolossala snäckan, som bildar sjelfva fontänen, uppbäres af de i den nordiska mythen bekanta mystiska gestalterna: Näcken, Ran och Egir samt Agirs döttrar? Och det är ett konstverk, hvars värde aldrig förbleknar, emedan det icke blott är i och för sig ett verk af sann skönhet, utan ock är ägnadt att tillvinna den nordiska mythen en ökad betydelse för konstnärlig behandling. De bemödanden, som i detta fall blifvit gjorda redan förut, af Oehlenschläger på diktens område, af Sandberg och Fogelberg m. fl., inom de bildande konsterna, hafva i Molins fontän först rönt sin fulla framgång. De dimmiga, konturlösa bilderna af vår gamla gudasaga och naturmyth hafva först nu fått klarhet och en typisk karakter, så att en nyare bildhuggarekonst skall ej längre för sina ämnen vara bunden vid den grekiska mythologien, hvars figurer dock alltid äro för den stora mängden främmande; äfven den bildade konstälskaren kan i deras behandling inom nutidens konst dock ej se annat än en mer eller mindre lyckad repetition, hvilken dock, såsom studium, äger och alltid skall äga den största betydelse. Och deri ligger det högsta värdet af antikens konst, likasom af antikens kultur i allmänhet. Det är dess smak, detta rena skönhetssinne, dess ädla anda, dess stora ider, vi skola söka tillägna oss, men vi böra ej längre slafva i behandlingen af ämnen, som äro oss främmande, eller i inlärandet af språkformer, hvilka såsom sådana tillhöra en förfluten tid, fallande inom den vetenskapliga språkforskningens studium. Vi kunna och böra ej återföra inom vår bildning Greklands olympiska spel, men vi kunna och böra införa täflingsstrider i sådana ungdomliga och manliga idrotter som tillhöra vår tid. Vi kunna och böra ej återinföra grekisk krigskonst, men vi kunna dricka kraft af den anda, som lifvade Leonidas och Miltiades. Vi kunna och böra ej lära oss skrifva Homeri språk, men vi kunna lära att skrifva uti hans anda af ädel enkelhet, objektivitet och formfulländning. Så kunna vi ej heller dana en Jupitersbild såsom Phidias, emedan den id, som låg till grund för denna bild, ej längre är vår; men vi kunna tillägna oss hans idealitet och kraft. Antikens anda är alltså något annat än dess former, vare sig i språk eller bild. Men vi hafva måst lefva i dessa former intilldess vi förmått klargöra för oss egra och sjelfständiga. Det är här, såsom i Grekland, att skalderna och konstnärerna måst bana vägen. Det är deras inbillningskraft, som skall låta ur sagans dunkel bilderna framträda i bestämda gestalter, hvilka också småningom skola blifva hos oss likaså typiska som den grekiska gudalärans. Så kan Molin anses hafva redan gjort Näcken likaså typisk som Greklands Apollo eller Amor; ingen skall hädanefter våga framställa honom såsom en Gubbe med grönt hår, eller såsom en efterhärmad Neptun. Det är dock gifvet, att det kommer att dröja länge och kräfva mycket arbete, innan alla de nordiska figurerna blifva fullt sjelfständiga. Nordens sjöoch skogsjungfrur skola länge bära prägeln af Greklands najader och dryader, och den nordiska Freja skall väl icke så snart vara fri från reminiscenser af grekernas Venus. Men man skall komma derhän, och då äga de skandinaviska folken i sin gudasaga och framför allt i sina naturmyther en rikedom af ämnen för konstnärlig behandling, som de öfriga europeiska folken sakna, enär dessa icke äga den utbildade mythologi, som vi ännu förvara i minnet. Utom Molin, hvarom nu är fråga, har en annan konstnär härtill bidragit på ett sätt, som är förtjent af den högsta beundran, d. ä. Scholander i hans illustrerade verk: Fjolners Saga, hvarom det blir anledning att snart tala. I Stockholm har en subskription blifvit öppnad för att erhålla Molins fontän gjuten i bronz, om möjligt till den förestående expositionen i Paris. Vi anse att om hufvudstaden ej kan eller vill åstadkomma ett sådant verk, och om enskilta mecenater derför saknas, så bör staten öfvertaga saken. Att låta en sådan modell gå förAD2 1 O(—