Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1866, sida 2

jag förtjenar det, och jag var en narr, som kunde blifva retad. Jag borde varit glad — jag är glad — jag — jag är gladare än jag kan beskrifva. Store Gud! ni kunde inte förargat mig i går, om ert lif berott deraf. — Det tror jag inte, medgaf min tante, men hvar är Bab hela denna tid? Hvarpå Bab, som lyssnat bakom dörren, med stor lust att skratta och lika stor lust att gråta, hufvudstupa kom in och förderfvade tillståndet genom att gifva vika för båda svagheterna på en gång. — Store Gud, Bab, sade min tante buttert, du är tråkigare än doktorn. Var lugn, för Guds skull, och gör inte dina ögon röda! — Miss Barbara, ser ni inte, att ert uppförande hvarken är behagligt eller lämpligt? skrattade doktorn, gnuggande sina händer. Vet ni inte, att edra känsloutbrott äro orätt använda, och att er tante behöfver sin frukost? Ni behöfver er frukost, inte sannt, mrs S.? Ni känner er matlust återvända, mrs 5.? Min tante medgaf det ogerna, och doktor Topham ringde samt befallde in th och smörgåsar genast. — Jag skall säga er hvad det är, mrs S., sade han, dessa tretton timmars sömn hafva varit er räddning. Allt hvad ni behöfver är föda — thå, gelöer, portvin, biff och allt hvad godt vi kunna upptänka, och om ni inte är stark och frisk om tre veckor, vill jag mista hufvudet. — Ingen stor förlust, anmärkte min tante artigt. — Ni smickrar mig. — Men om en sak, Topham, fortsatte hon, kan jag så gerna underrätta er törst