Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1866, sida 2

Tretton timmar efter min klocka, sade doktorn. — Tretton dumheter! utropade min tante föraktligt. Doktorn blef röd och tog sin hatt med stor värdighet. — Jag hoppas, mrs Sandyshaft, sade han, att ni vill tillåta mig tro intyget af mina egna sinnen. Jag säger er, att ni har sofvit, och jag säger er, att ni är bättre. Om ni inte behagar tro mig, eger ni frihet att tillkalla en annan läkare. — Naturligtvis, sade min tante skarpt. Jag visste det, utan att ni behöfde säga mig det. Doktor Topham gjorde sin styfvaste bugning. — Och angående frågan om bättre och sämre, förmodar jag att jag bäst kan bedöma mina egna känslor, tillade min tante. Doktorn bugade sig åter. — Om jag behagar att dö, är det min sak och angår ingen annan än mig sjelf — hva? — Visserligen. — Och om jag behagar att lefva — — Om ni behagar att lefva, mrs Sandyshaft, afbröt doktorn, dröjande något satiriskt vid verbet, skall ni också behaga, hoppas jag, att skänka mig någon liten ära för min del i att förhjelpa er dertill. Min tante smålog godmodigt. — Topham, sade hon, ni är en idiot, och jag har alltid sagt er det. Jag förmodar jag är bättre, annars skulle jag inte vara vid lynne att gräla med er. — Gräla med mig så mycket ni behagar, min kära vän, svarade den lille mannen, med en besynnerlig darrning på läppen. Skymfa mig så mycket er lyster —