Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1866, sida 2

gången var i England. Det är en gammal kärlek! — En gammal kärlek? upprepade doktor Topham misstroget. Hm! Jag skulle lika gerna sett henne gift med den Vandrande Juden. — Tack skall ni ha, men skilnaden är icke mycket stor. — Jag syftar icke på er ålder, mr Farquhar, utan på edra vanor, sade doktorn hastigt. Ni måste komma ihåg, att vi äro vana att tänka på er som den Flygande Holländaren. Vi höra talas om er såsom varande öfverallt vexelvis och ingenstädes länge, och att ni någonsin kunde begå någonting så civiliseradt som att gifta er, föll oss aldrig in. Och sedan att tänka det Barbara, vår lilla Barbara skulle vara — på min ära, mr Farquhar, jag tror det skulle ha förvånat mig mindre, om ni gift er med en indianska! — Ni gör då min smak föga ära, sade Hugh. — Men se, Barbara, här äro vi vid trädgårdsporten, dit du så ofta sprang för att möta mig. Stället ser sig alldeles likt ut. Ja, det gjorde det verkligen. Ingenting var förändradt. Der voro desamma rosorna utanför fönstren — samma svalbon under taket — samma gamla träd vid dammen! Doktorn band sin häst vid staketet och gick före oss in i trädgården. Vid dörren stannade han och lade sin hand på min axel. — Gud välsigne er, Barbara, sade han allvarligt. Om någonting kan rädda henne, ! skall det vara er närvaro. Jag hoppades knappast att få se er, barn, och om det berott på er far, tror jag inte ni skulle