Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1866, sida 2

om sig — ah, jag trodde aldrig, att hu skulle gjort det! Och lilla Hilda, som ock rå är gift med en så förnäm utländsk herre Åh, hvad allt har förändrats! Hvad all har förändrats! — Och vi också, svarade jag, hålland hennes händer i mina och smäleende vic tanken på hur mycket jag hade att be rätta för henne. Och vi också, Goody Tycker du inte jag är förändrad, sedar du sist såg mig? Förindrad! Jo, ni var ett litet barr — ett litet blekt, klent barn, då ni rest bort, min älskling, och nu — Åh, jag kar knappast öfvertyga mig sjelf att det i densamma lilla Barbara! Och likväl kände jag igen er — skulle ha känt igen er hvar som helst —hvar som helst! Ni har samma bruna ögon och samma leende och samma vågiga hår — o, min älskling, hvilken lycklig dag för mig! Jag drog en stol intill henne och beredde mig på ett långt prat. Det yngre fruntimret hade lemnat rummet och tagit barnet med sig, och vi voro alldeles ensamma. Först aflockade jag henne hennes enkla bistoria, och sedan berättade jag min. Om allt som händt mig fann jag henne ännu okunnig, och om min far hade hon endast hört genom agenten, som då och då öfverlemnade henne penningar. Huset hade, som det tycktes, blifvit öfvergifvet för sex månader sedan, och hon, den gamla trogna tjenarinnan, afskedad med ett års lön och tillsägelse, att mr Churchill framdeles ämnade bo utomlånds. Men öfver detta klagade hon icke ens. Hon hade hopsparat penningar och lefde nu ganska