Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1866, sida 2

— Men det fins ingen hjelp derför, peite. Jag är villig, till och med nu, om du önskar det, att resa tillbaka till Italien — eller hvart du behagar, Öster, Vester, Norr eller Söder, utan att fara en mil längre på vägen till Suffolk; men om herren till Broomhill återvänder dit med sin hustru vid sin sida, får han icke glömma, att han är den siste representanten af en gammal slägt af engelska gentlemän, som aldrig ännu stängt sina dörrar för sina grannar eller försummat den gamla goda engelska gästfriheten. Det var första gången han någonsin talat så till mig. Det var första gången han begagnat en ton, ens gränsande till myndighet. Det var första gången jag hörde honom uttrycka någonting likt bördsstolthet eller aktning för sällskapslifvets fordringar. Bestört, förvirrad, nästan flat, visste jag icke hvad jag skulle svara. — Du tänkte icke så för sju år sedan, stammade jag. Då stängde du in dig som en eremit; och det var mrs Sandyshaft som — — Som drog mig in i söllskapslifvet,