Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1866, sida 2

Ohio, Indiana, Jowa och Minnesota följa härnäst i ordningen. Den 9 Oktober — m fyra veckor härefter — skola alla dessa stater hålla sina val och jag är fullt öfvertygad, att man kan emotse samma resultat från dem allesammans. Såsom jag redan förr påpekat, finnes blott en enda nordstat, hvars utslag blir åtminstone tvifvelaktigt, och det är New Yersey. Skulle valen i Connecticut ega rum nu, så vore det ingen fråga om huru de utfölle; men i sistnämnda stat, likasom i åtskilliga andra, företagas valen först nästa vår, och intilldess kan mycket hända, så att det tjenar till föga att spekulera deröfver. I sjelfva verket: skulle samtliga valen nu gå af stapeln, så är det, att döma af allmänna meningens beskaffenhet, säkert, att president Johnsons parti skulle öfver hela landet duka under för en majoritet större än man någonsin sett i detta rikes politiska historia, större tillochmed än den Lincoln fick år 1564. Den harm, som de af presidenten och hr Seward på deras rundresa hållna talen hafva väckt, blir djupare och häftigare med hvarje dag; men, besynnerligt nog, synas de icke hafva en aning derom, utan fortgå blindt på den af dem beträdda vägen, omedvetne om det intryck deras ord framkalla. I S:t Louis, den vestligaste punkten för deras resa, var deras uppträdande måhända mer ohöfviskt och våldsamt än annorstädes. Presidenten höll der ett långt tal om upploppet i Neworleans, kastade återigen skulden för detsamma på det radikala partiet i kongressen, men hade icke ett ord af klander mot sjelfva blodbadet på negrerna och deras hvita vänner, ja nästan rättfärdigade borgmästaren Monroe och hans .strypare, såsom general Sheridan (militärberälhafvaren i Neworleans) i sin officiella depesch kallade dennes polismän. Hva som mest upprör allmänheten är dock icke, att presidenten så vanhedrar sig. Folket i Norden tröstar sig i afseende på honom med den betraktelse, att han är en man från Tennessee, uppfostrad under slafveriets inflytande, med en bristfällig bildning, och att han icke blifvit vald till presidentstolen. Men desto smärtsammare känner man den omständighet, att hr Seward icke blott deltager i dessa bedröfliga scener, utan uppmuntrar till dem, ja spelar den sämsta rollen uti desamma — samme Setcard, som i så många års tid varit älskad och ärad öfver hela Norden och, om han var ryktbar för något, var det för sin hofsamhet, sin goda smak, sitt klara förstånd, för den upphöjdhet i känslor och tänkesätt, hvarmed han diskuterade alla dagens stora frågor, och för den afsmak han hyste mot partistridernas gröfre vapen. Från män af alla partier hör jag ingenting annat än uttryck af förvåning och sorg öfver detta djupa fall. Hans föregående lif synes utgöra en borgen, att man icke får tillskrifva honom sjelfviska beräkningar; så till ex. var han år 1864 Lincolns medtäflare om presidentvärdighet, men hade knappt erfarit, att denne var allvarligt i fråga, förrän han med en oöfverträfflig kraft och talang verkade för Lincolns val. Han är dertill för gammal för att han skulle kunna länge fortsätta sin verksamhet på den politiska arenan eller bära de fruktansvärda mödorna af en valkampanj för presidentstolen år 1868. Den på en gång mildaste och riktigaste förklaringen torde vara, att han icke är rätte mannen för en så stormig period som denna; att den förvandling i det politiska maskineriet, hvilken kriget framkallade, har förvirrat honom, och att den stöt, som det på honom föröfvade mordförsöket tillfogade hans nervsystem, äfven. rubbat hans andliga jemvigt. Man märIker detta på de tal han i dessa dagar håller, hvilka äro så osammanhängande, ja ofta så tokiga, att de slå med häpnad alla, som kände och beundrade honom i blomman af hans kraft. Sedan detta var skrifvet, har telegrafen meddelat, att hr Seward farligt insjnknat.) The Rev. Henry Ward Beecher delar för närvarande med president Johnson den allmänna harmen. Han har i en offentlig skrifvelse uttalat den åsigt, att sydstaterna böra, utan att man pålägger I några vilkor, få tillträde till kongressen, och att negrerna böra utan vidare beskydd sanförtros åt Söderns befolknings mensklighetskänsla. Han anser, att Södern snart nog skall öfvervinna sina fördomar mot negrerna och gifva dessa ett billigt spelrum för deras intelligens och arbetsamhet. Härtill svara de radikale, att Södern hitintills icke visat ett spår ktill en sådan god vilja; att den, långt ifrån att bevilja negrerna politiska rättigheter, icke ens I vill tillåta dem att med eget arbete förskaffa sig en oberoende ekonomisk ställning; att de enskilda sydstaternas lagstiftning